28/11/2025
Att tillåta!
Natten lämnar sakta över till en ny dag och det bleka novemberljuset gör finstämt entré på himlavalvet.
Stjärnornas ljus ebbar ut och ger plats till konturerna av moln istället.
Några enstaka fåglar börjar vakna till liv och ett lågmält kvitter hörs.
Grenar i vinden rasslar mot varandra och ett av de sista bladen landar på vägen framför mina fötter.
En kall regndroppe landar på min kind och jag drar sjalen tätare om min hals.
En ny dag gryr.
En ny dag där jag väljer vilken väg mina fötter ska trampa.
En ny dag, fylld till bredden av händelser, vägar och möten.
En ny dag där jag väljer hur jag ska förhålla mig till allt det jag möter.
En ny dag där jag har kommandot över mitt liv och mina val oavsett vilka vägskäl livet bjuder på.
Jag väljer vilken väg mina fötter ska trampa.
Idag har jag valt grusvägen på landet utefter sjön.
Jag har valt att väcka min kropp med en rask morgonpromenad trots regn och kalla vindar.
Jag har valt att se det bleka novemberljusets vackra g***s istället för bristen på ljus.
Jag har valt att se skönheten i de kala grenarna istället för avsaknad av grönskande blad.
Jag har valt att njuta av regndropparna som faller mot min kind och bildar kalla rännilar ner på min hals istället för att stanna inne.
Det finns många val och händelser som vi helt har kommandot över och där vi kan välja fritt.
Sen finns det händelser som vi tillsynes inte kan välja.
Omständigheter, sjukdomar, dödsfall och annat som bara verkar trilla på.
Jag tänker att vi har alltid ett val här också.
Ett val hur vi förhåller oss till det som händer.
Tänk om vi skulle välja att ha kommandot på samma sätt här?
Tänk om vi skulle försöka se skönhet i allt det också?
Tänk om vi skulle se och förstå att det finns en mening i allt det som sker?
Hur ledsamt och eländigt det än är.
Att välja att ha kommandot är för mig inte samma sak som att inte sörja, vara ledsen, rädd och arg.
Jag tänker att det är oerhört viktigt att tillåta sig det och att det kan vara ett sätt att behålla kommandot.
Vi är så snabba att döma oss själva och tycka illa om att vi är svaga men tänk om att vara svag är att vara stark?
Tänk om vi skulle omfamna all vår ilska & sorg, frustration och ledsenhet med kärlek och säga, det är ok?
Alla känslor är lika mycket värda, det är ok att vara ledsen, arg, rädd.
Tänk om vi skulle tillåta oss att känna alla känslor och ändå fortsätta känna att vi har kommandot?
Vad skulle hända då?
Om vi stod i vår fulla kraft, stark och svag, mitt i livet, i vår styrka som de fantastiska själar vi är.
Tänk om vi alltid kunde tillåta oss att känna att vi har ett val?
Tänk om vi alltid kunde tillåta oss att öva utan att döma oss själva för att vi är svaga?
Tänk om vi kunde tillåta oss?
Så låt oss nu öva på livet och på att vara de fantastiska själar vi är.
Vi tillåter oss, du och jag.
Från och med nu och i resten av våra liv
// Mia Haraldsdotter.
