09/01/2023
BLIR DU FÖRSTÅDD, LILLE VÄN?
”JAG VILL INTEEE GÅ!!!” Trött, tålmodigt försöker pappan återigen, lugnt och sansat förklara det här med skolplikt hur skolan är viktig och att han själv måste till jobbet.
De står där i hallen, kallsvetten börjar rinna ner för ryggen på pappan.
Det börjar bli ont om tid nu.
De senaste dagarna har flickan varit stingslig, aggressiv och irriterad. Nästan som hon ömsar skinn.
Inuti flickan råder ett kaos, en storm av oro som inte är greppbar, hon får inte fatt i den. Det bara skaver.
Snart ska hon tillbaka.
ALLA kommer ha varit iväg på fina ställen, firat jul i fjällen eller varit utomlands. Fatima kommer skryta om sin Thailandsresa, visa upp sina nya flätor för alla.
Hoppas, hoppas ingen frågar Laila om lovet. Hon och pappa har ju bara varit hemma, precis som vanligt.
”Vi har inga pengar har jag sagt Laila!! Vad ska jag göra? Trolla?”
Alla kommer också glatt hälsa på varandra, dras till sina små grupper av kompisar. Som vanligt kommer hon försöka passa sig in någonstans, men det kommer ju inte gå.
Ibland tänker hon att just hon är den där fyrkantiga klossen i den där trälåda hon hade som liten. Fast hon hittar aldrig in, utan försöker desperat trycka och slå sig igenom det trekantiga eller runda hålet.
De sista dagarna sa en av de ”coola” tjejerna till Laila att hennes näsa är ful. ”Du kan vara ful!!” Skrek hon tillbaka. Hon blev så arg, sådär som det brukar bli.
Hon hatar det.
Tillslut slår hon, slår och skriker åt den som när fröknarna inte ser är taskig.
Det blev som det alltid blir, Laila fick skulden.
”VAD HAR VI SAGT??! FÅR MAN SLÅSS ELLER?!? VARFÖR slåss du?”
Sen blev det samtal med en av fröknarna.
Laila sa att hon lyssnade. Men hon orkar inte.
Det blir alltid bara enklast att bara säga ”förlåt”, det vet hon.
Inte bättre, bara enklast för stunden.
Sen börjar Laila om.
Fyrkanten som försöker ta sig in i lådan men inte hittar rätt.
Det är hon.
Rasten är värst.
Det är då alla går till sina grupper av kompisar, står o snackar eller leker.
De gånger Laila varit med slutar alltid i katastrof. Hon blir osams med någon, sen arg.
De vuxna som alltid står i en grupp mitt på skolgården upptäcker alltid bråken när det är försent. De ser aldrig vad som hände innan, hur de andra retas, gör fula grimaser och viskar om henne.
Så hamnar hon där igen.
De andra lurar in henne i att få skulden.
”NU SÄGER DU FÖRLÅT!”
Hemma i hallen börjar pappa bli röd i ansiktet.
Hon har för länge sen slutat lyssna på vad som kommer ur hans mun.
Hon vill inte tillbaka till helvetet.
Om frågan är ”varför ha ett starkt fritidshem och skolgårdsverksamhet bemannad av pedagoger med ett medvetet proaktivt förhållningssätt och ett förstående, lågaffektivt bemötande?” så finns svaret ovan i texten.
Vi pedagoger har också varit på lov, vi är lite ur gängorna och ska nu svänga tillbaka rutinerna.
Ingen kommer vara helt hundra första veckan. Ha förståelse för det, värna om dina kollegor. Det är det viktigaste du har.
Får jag be er om en viktig sak?
Ta Lailas perspektiv. Barnperspektivet.
Försök förstå ur den där struliga ungens perspektiv, vad som ligger bakom beteendet första veckan.
Sikta in er på dessa elever specifikt.
Bemöt dem med genuin värme, kärlek, tålamod och förståelse.
Visa att just du finns där för att hjälpa till. Och förstå.
Lycka till nu, alla Sveriges pedagoger!
Ps, alla namn i berättelsen är påhittade, så även scenariot.
Men, de finns därute, i varje skola, i varje klass.
De behöver ditt stöd, din omsorg, ditt engagemang.
Tack för att du finns för dem.
