12/12/2025
Skrollar runt så här i kvällningen och ser detta inlägg...
En kvinna som levt och fortfarande lever ett strävsamt liv och i mångas ögon i skam.... Hon har säkerligen fått stå ut med en hel del i sitt långa liv.
Ett liv och en strävan som vi idag inte ens kan föreställa oss ...
När jag ser henne så känner jag hennes sorg och jag ber att hon nu har fått frid.
Så ta en liten stund och förstora upp bilden....
💞💞💞
https://www.facebook.com/share/p/1DDxAxaAR7/
Öschötte guschelov. Katarina Bram (1820–1919). Likt en fågelunge fast i andra änden av ett liv möter oss Katarina Bram. Märkt av en lång och strävsam levnad som till slt inte skänkt henne annan nåd än socknens fattighus. Hel och ren vill hon ändå framstå när nu fotografen propsat på ett porträtt. Och det av nödvändighet utomhus när fattighusets fönster inte släppte in ljus nog för kamera. Handarbetet tog hon med sig ut; det ofrånkomliga för husets kvinnor som inte hade mycket annat att göra än att sitta och sticka och vänta. Den väntan blev i regel inte särskilt lång.
Katarina hade dock tid kvar i livet. Fotoåret 1912 var hon vid 92 års ålder församlingens äldsta kvinna, men hon skulle nära nog nå 100. I stunden för porträttet hade det gått 60 år sedan hon gift sig med smeden Samuel Johan Bram och 40 sedan hon blivit änka. Utan närstående till hjälp hade hennes tillvaro som ensamstående allt mer kantats av försakelser och efter perioder av inneboenden hade endast fattighuset stått till buds.
Med till huset Bona utanför Svinhult följde äldsta dottern, själv närmast en ungdom men enligt prästens noteringar ”ofärdig och mindre vetande” samt ”fallandesjuk” (epilepsi). För dotterns oäkta son var fattighuset inget lämpligt boende. Han lämnades bort till ett barnlöst par.
När Katarina till slt nådde livets ände år 1919 noterades dödsorsaken högts rimligt ha varit ålderdomsavtyning. Fattighuset hade åtminstone till namn ändrats till ålderdomshem och strävan mot ett bättre Sverige inletts. Av dessa framsteg var förrförra seklets människor helt ovetande.
Foto: August Christian Hultgren/Östergötlands museum