03/07/2025
Artikel nr 20/2025: Att dosera läkemedel är sällan enkelt, men det är av största vikt. En för låg dos ger inte önskad effekt, medan en för hög dos ökar risken för biverkningar. Inom narkos blir detta särskilt tydligt. Det är lätt att föreställa sig konsekvenserna av otillräcklig narkos – och att en överdos kan vara livshotande.
I början av 1960-talet introducerades ett koncept för att kvantifiera styrkan hos olika narkosgaser: MAC, vilket står för minimum alveolar concentration. Det definieras som den lägsta koncentrationen av narkosgas i inandningsluften som förhindrar reaktion på ett visst stimulus hos 50 % av en grupp individer (patienter, friska frivilliga eller försöksdjur). Stimuli kan vara allt från ett verbalt tilltal – ”är du vaken?” – till ett kirurgiskt snitt.
I vissa fall definieras MAC som den koncentration som inte bara förhindrar en avvärjningsrörelse vid hudsnitt, utan även dämpar puls- och blodtrycksreaktioner. En antydan till rörelse innebär inte nödvändigtvis att patienten är medveten, men i klinisk praxis vill man ändå ha en säkerhetsmarginal.
Ett centralt budskap i artikeln är att MAC främst är ett vetenskapligt mått – inte ett kliniskt verktyg. Ett annat viktigt budskap är att dosbehovet varierar mer än man kanske tror, även inom en relativt homogen grupp. Variationer på ±50 % kring medelvärdet är inte ovanliga, vilket gör medelvärdet mindre användbart i praktiken. Dessutom finns en intraindividuell variation under själva ingreppet – intensiteten i kirurgin förändras, och därmed också behovet av narkos. Idealt bör narkospersonalen kunna anpassa doseringen i realtid utifrån dessa variationer.
Slutsatsen är tydlig: det finns ingen magisk siffra som garanterar optimal narkos. Artikeln diskuterar därför olika strategier och hjälpmedel för att förfina doseringen och förbättra patientsäkerheten.//Mats Enlund, docent
