16/06/2025
Så klokt skrivet ❤️
”Den visare ger alltid efter”, brukade min mormor säga.
Jag minns hur det skavde. Varför skulle JAG ge efter? Jag hade ju rätt!
Men just där börjar det – kriget.
Inte med vapen. Utan med tankar. Tankar som stelnar till övertygelser. Tankar vi tror är sanning. Tankar som blir till berättelser, konflikter – krig.
Det gäller där ute i världen. Men också i våra egna liv. Där vi drar oss undan.
Bryter med en syster, en far, en vän.
Istället för att fråga:
”Hur tänkte du? Vad känner du? Vad händer i dig?” Det krävs mod at lägga ner sitt inre vapen.
Att stå kvar, öppen, när någon annan kanske är stängd. Det krävs mod att kunna säga: ”Jag kanske har fel.”
Jag har tänkt på detta så mycket den senaste tiden. Om vad krig är. Och vad fred är.
Fred börjar i VILJAN att förstå, inte VINNA.
Att säga: Kan vi prata?
Att våga lyssna utan att planera sitt svar.
Att lägga ner sitt inre vapen.
Och ja – kanske vill inte den andre. Men då har i alla fall vi visat viljan till försoning.
Visat att vi vill mötas. Och ofta är det just den som ser lite djupare som tar första steget. Den som vet att ett liv i konflikt förgiftar relationen, kroppen (fascia) och sinnet.
För fred föds ur förståelse.
Ibland måste freden börja inom oss. Att öva sig i att ifrågasätta sina egna övertygelser, sina egna tankar:
”Jag ser att jag tror på den här tanken – men är den sann?
Vad händer om jag inte agerar på den?”
Så byggs freden. Sakta. Inifrån och ut.
Och kanske ger den visare inte efter för att den är svag – utan fö att den ser vad som faktiskt står på spel.
Kärlek❤️
Magdalena ☮️
