01/03/2025
Jag tänker på dig...
vars livslust, glädje och självkänsla har runnit ut i samma vask som brännvinet du har hällt ner där.
Jag tänker på dina eviga, kärleksfulla, men hopplösa försök att ”bota” den som dricker, drogar eller spelar bort sig själv.
Jag tänker på hur du, driven av dina fruktlösa ambitioner att rädda den andre, själv blir en del av problemet.
Jag tänker på hur du ljuger för hens skull, hur du mörkar, tar på dig skuld, invaderas av skam.
Jag tänker på hur du omedvetet möjliggör fortsatt supande, knarkande, spelande.
Jag tänker på dig som lever med henne, vars drickande för många år sedan ruinerade er kärlek.
Hur du ringer och sjukskriver henne när hon är så bakfull att hon knappt kan andas.
Jag tänker på dig vars son nu är 25, och som har knarkat sedan han var 13.
Hur du betalar hans narkotikaskulder, när han hotar med att ta sitt liv om du inte gör som han säger.
Jag tänker på dig, flickvännen till honom som använder alla pengar och all vaken tid åt cannabis.
Hur du tar hand om honom när han är paranoid och inte vågar gå ut på dagarna.
Jag tänker på dig, arbetskamraten som, för vilken gång i ordningen har du för länge sedan glömt, gömmer undan din vän i kopieringsrummet när hon luktar gammal fylla och är rädd för att chefen ska upptäcka det.
Jag tänker på hur en förändring kan ta sin början först när du tar ett steg tillbaks, och börjar ställa krav i stället för att ”ställa upp”.
Det är lätt att säga.
Mycket svårt, men definitivt möjligt att göra.
Det handlar inte om rätt eller fel, utan om att kärleksfulla människor som du behöver få hjälp med att hitta annorlunda sätt att hjälpa dig själv och den ditt hjärta blöder för.
Det handlar om att försöka förstå att det ibland är en större kärlek, vänskap, solidaritet att stänga dörren, i stället för att öppna den igen och igen.
Det är först när du som ringer och sjukskriver henne berättar sanningen om drickandet för hennes chef, först när du som är mamma stänger dörren för din son, du som är hans flickvän gör slut, du som är hennes arbetskamrat vågar säga som det är på jobbet.
Det är först då du som lider av förnekelsens sjukdom får chansen att börja tillfriskna och börja tro på möjligheten att bli den människa du önskar att du vore.
Det är först då du kan hitta sinnesro, sluta kämpa varje sekund och börja ta hand om dig själv.
Första steget är att be om hjälp.
Jag hoppas så att du vågar ta det språnget.
