12/08/2025
Jag har gaslightat mig själv under en tid nu. Det var en insikt som jag fick igår. De senaste 1.5 åren har inneburit möten, speglingar och triggers med män som på ett eller annat vis har visat mig sår i mitt undermedvetna. Sår som jag fortfarande spelar ut, sår som loopar sig och fortfarande upprepar sig. Olika omständigheter. Olika platser. Samma sår fast förklädda genom olika individer. Möten som har slutat med sorg och besvikelse. Med ett hjärta som har urholkats mer och mer efter varje möte. Som sakta, sakta dränerats.
Min sanning är att alla möten är bestämda sen innan vi klev ner i denna fysiska tillvaro. Små, som stora. De större är mer transformativa. Mer djupgående. Mer katalyserande. Att allt är bestämt, på ett högre, själsligt plan sen tidigare, för att själen strävar efter expansion. Denna övertygelse har under lång tid varit ett viktigt ankare för mig. Det har hjälpt mig att skifta perspektiv från micro till macro. Från offer till medskapare. Det har hjälpt mig att bibehålla min tillit till livet, universum, källan. Att livet händer för mig, inte mot mig.
Men nånstans på vägen har jag tappat bort den andra halvan av den mänskliga upplevelsen. Vilket är den fysiska upplevelsen av att leva. Att känna de mörkaste av känslor. Det avrundsdjupa.
Jag har gaslightat mig själv till att inte känna alla känslor. Som ilska. Besvikelse. Sorg. Hat. F ör att jag "borde" veta bättre än så.
Ja, och det gör jag. Jag vet bättre än så. Jag vet att den värderingen vi gör av känslor som bra/dåliga endast är ett språk som egot använder sig av. Det är en skev kategorisering utifrån tidigare livserfarenheter.
I min praktik och yrkesroll som terapeut är jag en förespråkare för just det. Att alla känslor är tillåtna. Att känslor endast vill få utrymme att bli sedda, hållna och få finnas till. Att de behöver få upplevas, kännas fullt ut. Att de behöver få sköljas över oss, och igenom oss. För att sen kunna förlösas, och integreras.
Men, jag kollrade bort mig själv på vägen. Jag trodde att jag hade gett utrymmet. Varit närvarande. Jag inser nu att det har funnits ett motstånd, ett försvar som jag inte har varit medveten om. Istället har jag försvunnit in i mitt intellekt. Rationaliserat, grävt och gjort allt jag har kunnat för att hitta förklaringsmodeller till varför dessa män har agerat och varit som de har varit. (Vad spelar det egentligen för roll? Min upplevelse och mina känslors validitet försvinner ju inte bara för att jag har förklaringen..)
Jag är bra på det. Analys. Det är en av mina styrkor. Men är jag ouppmärksam så blir det en distraktion och eskapism. Och framförallt ett medel att försöka bibehålla kontroll.
Jag vill inte överge mig själv mer.
