16/03/2026
Separationsångest
Utanför kontoret växer en stor alm. Den har stått där “i evinnerliga tider” och blivit en del av vårt arbetsliv. Den ger skugga när solen lyser skarpt och är hem för en nötväcka som brukar kila upp och ner för stammen.
Nu ska almen tas bort. Första steget är att kapa av dess ståtliga grenar. Idag är gatan avstängd under arbetet. Vi fick information om almens öde för flera veckor sen och jag har redan hunnit börja sakna den, trots att den ännu står kvar på sin plats som den alltid har gjort.
Jag tänker på separationsångest. Förlusten av ett träd är ingenting i jämförelse med att förlora en människa. Många dödsfall aviserar sin ankomst i god tid, genom sjukdom eller ålderdom. Vi drabbas av separationsångest och hinner sakna och sörja vår anhörig redan innan hon eller han är borta. Det kan ibland ge dåligt samvete. Visst borde jag väl bara vara tacksam för, och uppskatta den tid vi har kvar tillsammans?
Men känslorna funkar inte så. De gör som de själva vill.
Det reflekterar jag över idag, när jag tittar på almens robusta stam.