26/05/2025
Det har stor betydelse var vi lägger vårt fokus.
Ett ordspråk lyder: “Varav hjärtat är fullt, därav talar munnen”.
Vi som arbetar med människor som drabbats av sorg, ser tydligt hur viktigt och läkande det är att få berätta om sin förlust, om och om igen.
Men har du tänkt på att det omvända också gäller? Det vi väljer att berätta om, kan bli den sanning som slår rot i hjärtat.
Låt mig ge två fiktiva exempel:
1. Kalle ligger på sjukhus för palliativ vård.
Anna vakar vid hans sida. Kalle slutar andas och Anna larmar men det tar tio minuter innan personalen kommer. Anna håller Kalles hand när han stilla somnar in.
Efteråt berättar Anna att Kalle fick ett lugnt avslut på livet men att det var så fruktansvärt dåligt att personalen inte dök upp trots att hon larmade. Hon känner sig övergiven av vården som inte fanns där i det allra svåraste ögonblicket.
Ett år senare, när Anna pratar om dödsfallet, är det fortfarande de tio ensamma minutrarna hon minns bäst.
2. Arne ligger på sjukhus med palliativ vård.
Eva vakar vid hans sida. Arne slutar andas. Eva larmar och det tar tio minuter innan personalen kommer. Under tiden hinner Arne somna in medan Eva håller hans hand.
Efteråt berättar Eva att Arne fick ett lugnt avslut på livet och hur fint det kändes att hon fick vara där och hålla hans hand.
Ett år senare, när Eva pratar om dödsfallet, är det fortfarande det faktum att hon var där och höll Arnes hand som hon minns bäst.
Jag tror inte att varken Anna eller Eva medvetet valt vad de ska minnas från dödsögonblicket. Det bara blev så.
Men om de hade vetat att de, genom att välja vilken del av sanningen de skulle återberätta, kan styra sina minnen - vad skulle de då valt?
