02/05/2024
Stort tack till alla som kom på vårt 1a maj firande med tema internationell solidaritet. Vi vill också rikta ett stort tack till alla som gjorde dagen möjlig, vårt kära husband The Linesmen, ClaesKamp, Nour Badra, Kulturföreningen Palestina, Folkköket och alla engagerade volontärer.
Nedan följer Gävle LS 1a maj tal, skrivet av vår alldeles egna Johan Nora!
--
Kamrater!
I dag är det första maj. I över 100 år har arbetare världen över gett sig ut på gator och torg med röda fanor - för att symbolisera arbetarklassens utgjutna blod vid Haymarket massakern i chicago 1886.
Det är med stor ära och med mycket nervositet jag står här i Joe Hills barndomshem och talar. Stort tack till alla som kommit hit idag och jag vill ge ett särskilt tack till den palestinska kulturföreningen som varje lördag sedan i oktober visat hela stan hur man står upp mot orättvisor. Ni är en enorm inspiration och en välbehövd påminnelse till hela arbetarrörelsen.
Det gångna året har varit en mörk och förtvivlande tid. Vi har alla sett och hört om det vidriga brottet som begås av Netanyahu och hans satans mördare på Västbanken och i Gaza. Vi har sett de redan svindlande dödstalen stiga varje dag i över 200 dagar medan vår regering tittar bort. Våran statsminister tycker att arga medborgare är ett större hot mot demokratin än ett folkmord. Det säger en hel del. Tusentals barn, syskon, föräldrar, kollegor, kamrater, lärare…elever.. läkare…patienter…alla de som utgör ett folk, vi har sett dom svältas ut och mördats. Dom mördas på order av en man som minns förintelsen. Och alla de soldater, som även de minns förintelsen, som heligt lovat att aldrig glömma och aldrig låta något liknande hända igen. Dom lyder.
Här hemma ser vi hur fascismen med stöd av kapitalisterna vinner mer och mer mark. När jag var liten och växte upp på nordost så var nazister något jag hörde talas om och ibland såg på Tv. För mig var det som Decepticons, skeletor eller vildvittror, det var inget som kunde skada mig på riktigt, inget jag trodde skulle höra till mitt verkliga liv. När jag kom upp i tonåren och fick mer erfarenhet så fick jag dock lära mig, både i skolan och av civilsamhället, hur viktigt det var att stå upp emot alla former av rasism och xenofobi. Jag hade en stor och bred umgängeskrets och trots att jag hörde floskler här och där så var det fortfarande enklare att vara antirasist än att vara rasist. Dom var fortfarande rädda för att visa sig ute här i stan. Jag förstår idag att jag var lyckligt lottad. Nog fanns segregationen redan då men vi, samhället hade ändå en ambition och vilja att få bort den. Kort därefter la nazisterna i en ny växel. Man städade upp språket, tog på sig fina kostymer och ställde upp i riksdagsval. De borgerliga bildade allians och sålde ut skolor och hälsocentraler. Torgen skulle inte längre vara platser att hänga på utan det var endast till för konsumtion. Allmännyttan var inte ekonomiskt försvarbar och skulle därmed avvecklas. Arbetsrätten skulle urholkas. Anställningsvillkoren skulle försämras. Samhällsklyftorna ökade och precis som så många gånger förr kom en liten man och erbjöd snabba lösningar till ett påhittat problem.
Idag är rasisterna en normal del i vår samhällsbild. Dagspressen sprider deras budskap. Dom intervjuas i radion, Deras fula plyten pryder busshållplatser och valaffischer. I mitt dagliga arbete förväntas jag buga och le emot ensamma gubbar med heja jimmy-t-shirtar.
(Dom får fan sparka mig innan det händer)
Vår regering består nu av en allians mellan kapitalister, nazister, kappvändare och, ett litet parti som är uppkallat efter en kille, född på västbanken, som blev korsfäst för att han stod upp för de mest utsatta i samhället, är inte det ironiskt så vet jag inte vad. Men så går det om man lämnar politik åt politiker. Vi har ett folk som är så bedövat att de rycker på axlarna åt ett folkmord men ringer snuten om dom ser en unge klottra i en viadukt.
Det måste ta stopp där. Det är våran plikt att säga ifrån. Vi som är här idag vet ju bättre. Vi har en utsikt över världen som är bredare än vad vi får se genom tv-rutan. Vi talar flera språk och vi låter oss inte luras av beslutsfattarna. Vi vet att konflikten är mellan klasser, inte mellan nationer. Det är vi, och bara vi som kan bygga gemenskap när maktens lakejer ständigt försöker splittra oss. När dom tvingar oss att tävla om en frihet som bara går att vinna tillsammans. Det är så oerhört viktigt att lyssna mer på varandra än på makthavarnas lögnaktiga beskrivningar av oss. Tittar vi på vad tidigare generationer lämnat åt oss ser vi att varje samhälles historia är en historia om klasskamp. Vi har inte glömt faraonernas förtryck, vi har inte glömt kejsarnas vidriga slaveri, vi minns alla härskande konungars stölder och vi kommer inte att låta någon glömma presidenternas våld. Vi vet att makt aldrig ges bort, utan den faller till de som tar den.
Det kan inte råda fred utan rättvisa och därför måste vi höja våra röster för varje människa som lever i förtryck. Och alla försök att tysta oss ska vi möta med mera oväsen.
Vi ser idag hur en flagga, som inte tillåts hissas i sitt hemland istället vajar över HELA världen. DET är internationell solidaritet. Det är arbetarklassens kampenhet. Vi ställer oss i solidaritet med det palestinska folket, med våra systrar i Iran, med varje rysk soldat som vägrar vapen och med alla som får lida på grund av sin tro på frihet. Det är så mörkt i världen idag men det är alltid som mörkast innan gryningen. Lägg på minnet att förtryckarnas kontrollbehov bottnar i att de faktiskt är mer skraj för oss än vad vi är för dom.
Dom där mördarna har ingenting att kämpa för, ingenting att vinna utom skam och skuld. Inget hopp, bara ihåliga drömmar. Dom vet priset på allt men inte värdet av nåt. Vi kämpar för något annat. Vi kämpar för rättvisa, jämlikhet och fred. Vi kämpar för kärlek och gemenskap, inte för högre aktieutdelning. Vi kämpar för gemensamma rättigheter, inte för nån gubbes imperium.
Sörj inte, organisera sa Joe Hill. Det är visa ord. Men Karin Boye berättade för mig att det som är organiskt inte behöver organiseras. Dom bygger utifrån, vi byggs inifrån. Dom bygger med sig själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I dom går det livlösa in.
Idag är det första maj. I över 100 år har vi gett oss ut på gator och torg med röda fanor. Fanor som symboliserar arbetarklassens utgjutna blod under kapitalismens förtryck. Men när LO pamparna, dessa orättvisor till trots ständigt snackar kollektivavtal och påminner er om fredsplikten, då är det våran plikt att påminna er om upproret.
Länge leve kampen. Länge leve intifadan!
