26/03/2022
Idag är det exakt en månad sedan jag lämnade min familj, mina vänner, Göteborg och Sverige.
En månad fylld av makalösa kontraster. Så många lager av händelser, känslor, intryck.. Samtidigt har vår kollektiva världsuppfattning under samma tidsperiod påbörjat ännu en resa med stora omställningar. Oro, rädsla och ilska som dominerande inslag. Kris. Och samtidigt ett vardagligt liv med i-landsproblem som att tandkrämen är slt och gud vad irriterande att grannen ska borra nu?!
Som människor värderar vi. Sätter in saker i olika f**k, kategoriserar. Är det bra, är det dåligt? Angår det mig? Hur ska jag värdera de yttre omständigheterna? Överlevnad.
När jag befinner mig på mattan slutar jag inte tänka. Tankarna går till allt möjligt. Men jag blir väldigt medveten om vad är det som snurrar därinne. Och att bli medveten om det som snurrar, att stanna upp, observera tankeflödet - det är då det händer. Ett par sekunder. En evighet. Stillheten. Upplösningen. Poff. Och sedan börjar det om igen. Cykeln.
Men tankar är just det. Bara tankar. Antingen klättrar de bakåt i tiden eller framåt. Sätt en liten mental lapp på varje tanke du observerar, så märker du snart att det är så. Men just nu, bara här och nu, är du på mattan. Inget annat händer faktiskt. Då är det bara att le. Andas. Du lever!
(För övrigt: Så här ser ett tillfälligt boende ut i Lyon. Denna stad som redan levererat så mycket vackert och dessutom nya vänner. Ett härligt gäng svenska kvinnor som skapat sina liv här.
En vecka kvar till fast adress. Och nedräkning till en efterlängtad återsamling av familjen ♥️)