13/11/2025
”Ska jag verkligen köpa en elbil?”
Frågan kom från en vän en sen kväll, med ett tonfall jag kände igen – den där blandningen av ansvar och uppgivenhet. Hon hade just läst ett *reportage om nickelutvinningen på en indonesisk ö. Människor som andas in giftigt damm, skogar som försvinner i grå rök, barn som växer upp utan rent vatten.
Nickel – den metall som gör våra batterier möjliga. Också till elbilar.
Och där, mitt i hennes fråga, synliggörs något större:
När vi försöker leva hållbart – hur säkra är vi på att det verkligen är hållbart, hela vägen?
Målkonflikterna finns överallt. I matbutiken, där vi väljer mellan ekologiskt från Peru eller närodlat från Västergötland. I de stora frågorna, som gruvbrytningen i Sápmi för att möjliggöra den gröna omställningen.
Alltid samma fråga som ekar: Hur ska vi navigera i detta utan att tappa riktningen, utan att tappa hoppet?
För mig börjar det med tre saker:
1. Medvetenhet. Klimatkrisen – och de följdkriser den driver på – är akut. Att ställa om är inte valbart. Det är nödvändigt.
2. Transparens. Vi måste våga se hela kedjan: från gruva till gata, från politiskt beslut till människors vardag. DN-reportaget är ett exempel på den öppenhet som krävs – fler behövs.
3. Engagemang. Att bry sig, att läsa på, att agera även när det skaver. För passivitet är det enda som med säkerhet inte leder framåt.
Så – tillbaka till frågan:
Är elbilen ett steg ur askan i elden?
Inte riktigt.
Att fortsätta köra fossilbil innebär fortsatt förorening av den luft vi andas. Bara i Sverige dör tusentals människor varje år i förtid av luftföroreningar – en siffra som sällan får rubriker, men borde få det.
Elbilar är inte perfekta. Men de är en nödvändig del av rörelsen bort från det som förstör. En del av berättelsen om att försöka bättre. Om att kräva mer – av oss själva, av politiker, av företag.
Så, borde min vän köpa en elbil?
Ja – men inte utan att också köpa in sig i ett större ansvar.
Att läsa på. Att välja tillverkare som tar mänskliga rättigheter på allvar. Att stötta lagar och initiativ som gör den gröna omställningen rättvis.
Jag skickade henne Amnestys rapport “Ranking the Human Rights Due Diligence Reporting of Leading Electric Vehicle Makers” – en konkret vägledning i en komplex värld.
Nu återstår bara att hoppas att vi, kanske någon gång i vår, sitter där – tysta i hennes nya elbil, med utsikt över en väg som faktiskt leder framåt.
*DN:s reportage
www.dn.se/varlden/de-arbetar-mitt-i-nickelboomen-vi-kan-knappt-leva/
