En ny start!
Om någon hade sagt till mig för 3 år sedan att jag nu skulle ha sagt upp en fast tjänst som lärare/specialpedagog i kommunen för att omskola mig, starta mitt eget företag och bl.a. stå och föreläsa för hundratals människor, skulle jag aldrig ha trott dem. Då kunde jag ju inte ens prata i fem minuter utan att tappa ord och den röda tråden i princip hela tiden. Jag kunde inte läsa ens korta meningar eftersom jag inte kunde få hjärnan att förstå vad det stod. Jag kände mig totalt värdelös och visste inte vem jag var längre. För vem är man om man inte är sig själv? Det gjorde ont att duscha p.g.a den ökade smärtkänsligheten, jag orkade inte umgås med människor p.g.a hjärntröttheten och känsligheten för ljud, jag var ständigt otroligt trött men låg ändå klarvaken på nätterna. Att tömma diskmaskinen kändes som ett maratonlopp. Efter att ständigt ha gått över kroppens alla uthållighetsgränser med olika typer av prestationspress, blivit allvarligt sjuk och varit nära att dö av blodproppar i bl.a. lungor, hjärta och halsven under min graviditet, drabbats av ett antal komplikationer och sedan lidit av allvarlig sömnbrist under ca 1,5 år, var kroppen och hjärnan totalt helt slut.
Vägen tillbaka har varit lång och kantats av bakslag, nya tag, nya bakslag, nya tag och så vidare, men viljan att fortsätta framåt har alltid funnits där, även om förmågan inte alltid gjort det. Sakta men säkert kommer acceptansen, att jag förmodligen aldrig kommer att bli den jag var förut och nu vill jag det inte ens bli det längre. Den jag var förut var ju den som gjorde att jag mådde som jag gjorde. Sakta men säkert kommer också acceptansen för att det inte bara är min hjärna som bestämmer hur mycket jag orkar längre, det är kroppen och hjärnan tillsammans. Förr i tiden struntade jag i hur trött jag var, det som skulle göras, skulle göras ändå! Nuförtiden vilar jag när jag är trött. Jag säger nej om kroppen säger nej och behandlar mig själv som jag behandlar dem som jag älskar, det gjorde jag inte förut.
Såhär är jag nu, 3 år senare, fortfarande stresskänslig men mer harmonisk och nöjd med livet än vad jag nog någonsin varit tidigare. Och när jag i mars stod och föreläste en hel dag tillsammans med min pappa, kunde han i slutet av dagens föreläsningar inte hålla tillbaka tårarna när han berättade för åhörarna om vilket mirakel det var att vi faktiskt stod där tillsammans. 3,5 år tidigare hade han ju suttit bredvid min säng på intensiven när läkarna kom in med panik i ögonen och sa att de inte visste vad de skulle göra eftersom de aldrig hade haft någon med så många blodproppar tidigare. Eller när han senare suttit bredvid mig hemma när jag bara låg i fosterställning och grät och knappt log på flera månader. När vi i den stunden, stod med tårar i ögonen och armarna runt varandra, kändes det stort!
Fasen vad stark människan är ändå och vad kroppen är självläkande, bara vi lyssnar på den och ger den vad den behöver, vilket oftast är lite kärlek, lite respekt och mycket återhämtning!
