11/05/2025
En paus i gräset. Året är 2009 i Skottland, klassresa. Biter ihop och kämpar för att bli klar planarkitekt. För visst är det vad jag vill? Känslan av att jag måste ”bli” något i andras och mina egna ögon är stark. Trots det vet jag inte ”vad jag vill” och strävan känns tom, men jag vågar än inte fullt ut stanna upp och känna efter. Det är allt för skrämmande känslor om jag skulle bli ”ingen”.
Jag fortsätter. En kall vinterdag står jag vid ett vägskäl med kartan i handen och tar en av de där sista bilderna för ett planprojekt. Någon förevigar detta frusna ögonblick. En tid efter kollapsar min kropp av trötthet. Jag orkar inte ta ett steg mer eller ens bry mig. Apatisk. När jag gör valet något år senare att hoppa av, lättar en enorm sten på en sekund från min kropp. Den frigörande känslan sa allt och jag visste att jag aldrig mer tillbaka kommer hit. Jag slängde kartan jag så hårt i handen hållit. Framtid var som ett stort frågetecken och djupt skrämmande. Å andra sidan visste jag, vad jag ”inte ville”, samt hur det kändes i mig när jag gick emot mig själv. Här tar en större läkande resa fart och ett inre utforskande.
Idag navigerar jag efter en inre karta. Jag har modet att stanna upp mer och invänta riktning. Mina nattdrömmar vägleder mig ofta tydligt. Jag räds mindre känslan av att ”bli ingen”, även om jag känner av den på vissa nivåer och någon gång om året kan få en dröm med ångest till ytan. Idag har jag en djupare insikt om vad känslan bottnar i.
En paus i gräset. Reflekterar över hur jag med åren har landat mer i hur betydelsefullt det är att ”vara och utveckla den jag är”, än att ha fokus på att försöka bli något/någon. I detta finner jag den djupaste meningen med livet. Den Sanne från 2009 som ligger i gräset och blickar ut eller Sanne som står i ett snörikt vägskäl, hade inte den insikten då. Ändå kan jag värdesätta jag vad jag kände och visste just där och då. Det har varit med och format den jag är idag.