01/03/2020
Hur agerar du när du sårat ditt barn?
En liten text att reflektera kring 🌸
Det hade varit tjafs på skolgården. Flickans kompis hade sagt något elakt och hon hade kontrat i samma ton. Vi pratade om det där med att vi alla ibland säger och gör saker som vi sedan ångrar. Det skaver i oss, känns inte bra och vi vill reparera skadan i det lilla bandet mellan oss. Men vem har ansvar över reparationsprocessen? Vem ska säga förlåt? Vi funderade tillsammans.
Flickan blev förvånad när jag sa att jag också kan vara taskig ibland och att även jag som vuxen måste kunna säga förlåt:
- Hurdå taskig?
- Ibland skäller jag på min son, jag skriker eller så säger jag något som gör honom ledsen. Tex att han borde förstå för att han är ”stor nog”.
- Men är det verkligen taskigt?
- Ja jo, jag tycker det. Han blir ju ledsen. Tycker inte du att det låter taskigt?
- Nja... Men om en vuxen skäller eller skriker så har ju barnet gjort något fel och då är den vuxna inte taskig. Det är ju barnets fel!
- Ska jag berätta hur jag ser på det? Om jag skäller så är det för att jag är trött eller stressad. När det händer ber jag om ofta förlåtelse och tänker att jag inte vill ”explodera” sådär, för det är inte min pojkes fel att jag kanske är lite ur balans.
- Säger DU förlåt till ditt barn? Oj. Mina föräldrar säger inte förlåt, men de skriker på mig ibland och säger saker som inte känns snälla ibland. Är de taskiga då?
Det läggs mycket fokus på att barn ska lära sig att säga förlåt (”och MENA det!”) och vara fina kompisar. De ska ta ansvar över sina handlingar, inte låta sin frustration gå ut över sina vänner, inte vråla på sina lärare osv.
Hur jobbar vi vuxna på denna front? Tar vi ansvar över vår frustration, vår ilska, stress och andra saker som påverkar vad vi säger och gör? Inte alltid såklart, för vi är inga robotar, men visar vi vägen på ett bra sätt när det kommer till att ta ansvar över sina handlingar?