26/10/2025
Flera av er har frågat om mina upplevelser i Frankrike, och jag tänkte dela med mig av en del av det jag varit med om.
Jag vill börja att berätta om de två första livsöden jag mötte under mitt besök på slottet. Det är en plats som är fylld av livsöden och energiminnen.
Vilket inte är så konstigt, med tanke på att delar av slottet dateras till början av 1100-talet. Troligen fanns en byggnad här långt innan dess då Voie Romaine slingrade sig fram precis utanför slottet. Den gamla romerska vägen som senare blev en pilgrimsled. Hjulspår (ornièr) finns fortfarande bevarade och du ser än idag fallna romerska pelarbas-fragment men även kristna symboler från senantiken intill slottet.
Jag hade knappt hunnit anlända och sätta mig vid det runda bordet i matrummet förrän en ung kvinna steg fram. Hon såg ut att vara sexton, kanske sjutton år, med blicken växlande mellan golvet och mig, som om hon sökte mitt tillstånd att dela sin berättelse.
Hon presenterade sig som ett hembiträde, och i hennes minnen kunde jag se henne damma och städa i slottets alla rum. Hon visade glimtar av barn som sprang omkring, skrattande och lekande, omgivna av en sådan glädje. Det syntes att hon var stolt över sitt arbete och över hur det bidrog till hennes familjs försörjning.
Men enligt sin tids normer hade hon syndat. Efter hennes död hade det bundit henne till en tillvaro mellan världarna, då hon av rädsla inte hade vågat ta steget över till andra sidan.
Hon visade mig en man, slottsherren. I hennes minnen visade hon hur vänlig och omtänksam han alltid varit mot henne. Som när hennes mor varit sjuk och han lät henne färdas hem till sin familj i den svarta gårdsvagnen, dragen av fyra hästar, och hur det kändes som en välsignelse att hinna få möta sin mor igen.
Men sedan skiftar hennes minnen och jag ser att hon har blivit äldre. En kväll, när hon står och dammar i ett av rummen, kommer slottsherren in, berusad. Han har gett henne komplimanger tidigare, men det för hennes arbete. Komplimangerna han kommer med nu gör henne ställd och han blir närgången. Hon känner rädslan växa, tackar honom för hans ord och försöker smita därifrån. Men han griper tag i hennes handled drar henne till sig och kysser henne.
Efter den kvällen gör hon allt för att undvika honom. Skammen tynger henne och rädslan, inte bara för hans närmanden utan också för att förlora sitt arbete. Den enda trygghet hennes familj har. Han är den som bestämmer vem som får stanna på slottet och inte.
Det dröjer länge innan han försöker kyssa henne igen, men han ger inte upp. Med tiden börjar han söka upp henne allt oftare. Ibland ser han bara på henne när hon arbetar, men går iväg om någon annan kommer in i rummet. Men när han har druckit börjar han att berätta om sina känslor, hur han fallit för henne. Hon känner sig fångad mellan rädsla och plikt.
Hon visar mig hur årstiderna skiftar utanför fönstren, år som går medan hans uppvaktning sakta nöter ner henne.
Så visar hon mig en kväll när slottsherren mer berusad än vanligt, tar sig friheter med hennes kropp. Hon vet inte om hon försökte säga nej, men hon gav efter. Och efter den första gången slutade hon att kämpa.
Han säger att det är de som hör ihop och snart är hon gravid, en hemlighet och skam hon först bär i tystnad. Men tvingas berätta för honom. Hon minns hans glädje och känner sin uppgivenhet.
Hon visar mig inte hur hon dör, utan minnena bara slocknar medan stämningen dröjer sig kvar.
Jag känner ångesten som varade den sista tiden i hennes liv, en tyngd och skam som fortfarande håller henne fast här på platsen.
Jag talar med den unga kvinnan, förklarar att hon är fri att gå vidare, att hon inte bär någon skuld för det som hänt och att det inte längre är hennes tyngd att bära. Hon är välkommen hem till ljuset, till sina nära och kära som väntar där i ljuset på henne. Med de orden finner hon ro, och jag hjälper henne att ta steget över till andra sidan.
Inte långt därefter går jag för att sova. Mitt rum är fullt av aktivitet, mest framträdande är en äldre kvinna. Jag ber dem alla att lämna mig i fred, jag behöver verkligen få sova, men lovar att hjälpa de som är i rummet en annan dag.
Jag märkte hur kvinnan suckade och åter vände sig om till fönstret för att se ut över gården.
Jag blev väckt flera gånger under natten och på morgonen satt en liten filur på min sängkant och undrade när jag skulle kliva upp och jobba. Han tyckte att jag har sovit alldeles för länge.
Jag ser kvinnan stå kvar vid fönstret.
Under dagen ser jag henne också tydligt utifrån gården. Jag ser hur hon går mellan rummen, stannar till och oroligt ser ut mot oss.
När jag går upp för att se vad hon vill berätta så får jag även se slutet på den unga flickans liv.
Den äldre damen för mig till en fest på gården, där hon står som en yngre version av sig själv vid fönstret. Hon ler först, stolt över allt som är deras. Bord dignande av mat och vin, kvinnor i praktfulla hattar, män i eleganta kläder. Jag känner igen slottsherren, även om han också är mycket yngre.
Genom hennes ögon ser jag honom röra sig från kvinna till kvinna, lägga en hand på en arm, framkalla ett förtjusande skratt, för att sedan charma nästa. Jag känner smärtan i hennes bröst när hon inser att detta är mannen hon gift sig med och inte den hon trodde att han var.
Jag ser dem bli äldre, samma mönster, samma fönster och liknande fest.
Han blir alltmer berusad. Hans händer rör sig djärvare över kvinnorna, utan att någon annan än de berörda kvinnorna och damen i fönstret verkar märka något.
Trotts att han tar som han gör på kvinnorna, så ser hon hur han också fängslar dem med samma charm som han en gång använde på henne.
Nu har hon vant sig och hon känner sig bara bitter och oduglig. De glider längre ifrån varandra. Hon visar mig scener i korridorerna, där hon finner honom kyssande andra. Hur hon tyst vänder ned blicken, går därifrån, tillbaka till sitt fönster. Jag känner hur hon lägger skulden på sig själv och accepterar hans otrohetsaffärer.
Han har i alla fall skänkt henne barnen. Men det gör fortfarande ont, så ont i henne.
Hon visar hur tiden åter går, barnen som flyttar ut och hur hennes dagar sjunker allt djupare i dysterhet. Det enda hon har kvar att lägga sin tid på är blommorna i trädgården.
Men slottsherren förändras också. Hon börjar märka hur hans humör har ändrats, en nyfunnen glädje, hur han visslar, sjunger och skämtar med henne, och ibland lyckas han locka fram ett svagt leende. En liten gnista av hopp tänds inom henne.
Hon visar en dag då hon förbereder för äldsta sonens hemkomst. Han och hans familj ska tillbringa sommaren på slottet, och för första gången på länge känner hon sig glad och förväntansfull. En sommar med sina två barnbarn så nära.
Men när dagen för deras ankomst kommer rasar allt.
Med ett leende på läpparna och en blomsterbukett i handen går hon nedför stentrappan. Hon stannar när hon genom hallspegeln ser slottsherren med ena hembiträdet. Han stryker en hårslinga bakom hennes öra, kysser henne lätt på munnen och hon hör hur han säger att han älskar henne, innan han smeker hennes mage och försvinner in i ett annat rum.
Kvinnan står kvar i trappan, ser hela sitt liv försvinna. Hembiträdet stiger in i hallen, går mot trappan när kvinnan själv utan att tänka rusar de få stegen ned. I ett ögonblick av raseri griper hon kristallkulan från sin plats på trappräcket och slår den hårt mot hembiträdets huvud, hon faller ned till stengolvet, och blodet sprider sig som en mörk flod.
När hon lyfter blicken möter hon sin äldsta sonsons ögon i dörröppningen, hör hans skrik. Hennes son kommer gående bakom.
Nästa sekvens hon visar sitter hennes man vid hembiträdets huvud, gråtande medan han vaggar det fram och tillbaka.
Hon putsar av kristallkulan mot sin klänning och sätter den tillbaka på sin plats.
Jag ser hur hon dag efter dag putsar den, en ritual som binder henne till den fruktansvärda stunden. Blod och skuld, medan hon blir allt äldre.
Det sista jag får se är henne liggande i en säng, hostande svagt. Hon ber någon kalla på en präst, men han hinner inte fram innan hennes andetag stillnar.
Jag hjälper även denna kvinna hem till ljuset, där hon också hör hemma.
Jag är övertygad om att alla får en andra chans när det är dags att gå över och om det finns ett he***te borde det vara att vara kvar på samma plats i en ”mellanvärld,” på detta sätt.
Vissa andar behöver verkligen få berätta sin historia och känna en typ av välsignelse och trygghet innan de kan gå vidare. Medan vissa andar kan gå över bara genom att be dem gå mot ljuset.
