09/04/2026
Jag byggde mitt eget fängelse
Och jag trodde att det var bara det som kunde hjälpa mig
Jag isolerade mig, inte för att jag ville dra mig undan livet – utan för att min mentala energi inte räckte till mer än det absolut nödvändigaste
Och ett tag var det rätt sak att göra.
Mindre intryck. Mindre krav. Mindre brus
Men det jag inte förstod då… var att min “vila” så småningom också började dra mig nedåt - för när det blev för lite yttre stimuli, tog mitt inre över
Tankar som började snurra
Analysera
Oroa sig för framtiden
Och plötsligt var det inte bara vila längre – utan en grogrund för nedstämdhet, oro och ångest
Det blev en skör balansgång
Mellan för mycket… och för lite
Det som till slt förändrade något för mig var inte att “skärpa mig”eller göra en total förändring - Utan att sakta, sakta börja ge hjärnan rätt typ av stimuli igen
Små möten
Små steg ut
Varvat med återhämtningen
Och det är här jag verkligen förstod något viktigt:
Hjärnan är plastisk
Den formas av det vi upprepar
Inte bara av vad vi gör –
men utan också av vad vi undviker
🧠 Vad vi vet från neurovetenskap och psykologi:
🌿 Vid låg yttre stimulans ökar aktiviteten i hjärnans default mode network – kopplat till självrefererande tänkande och ältande
🍀Långvarig social isolering är associerad med ökad aktivitet i stressystemet (bl.a. HPA-axeln) och högre nivåer av kortisol
🌿 Regelbunden fysisk aktivitet påverkar neurotransmittorer som serotonin och dopamin, och har visats förbättra både humör och kognitiv funktion
🍀 Neuroplasticitet innebär att återkommande beteenden – även små – successivt formar hjärnans nätverk och hur vi upplever vår vardag
Det betyder inte att du ska pressa dig.
Men det betyder att riktningen på det du gör – även i liten skala – spelar roll - och att våga ta de små stegen även när det kan kännas som motstånd 💚
postutmattning psykiskhälsa utmattning hållbar hälsa mental hälsa
