13/01/2025
Liv med en kronisk sjuk hund
Gott nytt år till er alla! Jag har inte skrivit på länge nu. Det fanns för mycket att göra. Nu på vintern har vi tapetserat och röjt två rum och jag har bakat julkakor och småkakor till mina barn i Tyskland. Ja, och så har jag min dagliga terapirutin med min själshund Nala.
Men från och med idag kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter och inlägg (även kritiska och obekväma sådana) till er.
Jag skulle vilja börja med en chock inför det nya året. Klockan 12 på natten, på Silver Star-natten, upptäckte jag en stor svullnad på Nalas sista revben till vänster när hon sökte skydd från fyrverkerierna. Jag blev förskräckt eftersom den måste ha vuxit snabbt. Hon hade bytt päls i december och därför märkte jag ingenting just då.
I det ögonblicket var det ”goda nya året” över för mig. Jag var tvungen att ta mig samman och hade tårar i ögonen. Ännu en gång... Som så ofta i hennes liv.
Och nej, en terapeut är inte annorlunda, som vilken hundägare som helst, när de märker något sådant här hos sin gamla hund. Kanske är det till och med värre och mer stressande, för i det ögonblicket snurrar alla sjukdomar och möjligheter genom huvudet på en som ett hamsterhjul. Och de går inte att stänga av.
Jag försökte behålla fattningen inför hunden. Men de följande tre dagarna var ett he***te. Jag kände igen den här känslan av obeveklighet. Redan 2015, när min hund ansågs vara färdigbehandlad efter en gastroskopi, och 2019, när man misstänkte en tumör i mjälten. År 2020, när hennes fokala anfall kom varje vecka för några veckor i 24 timmar och jag inte kunde se lidandet längre. Jag fick de fokala anfallen under kontroll när vi hittade orsaken. Efter det minimerades anfallen till 1 eller 2 gånger per år.Tillbaka i november 2021 när vi gjorde ett ultraljud av mjälten och en knöl i urinröret var ett sekundärt fynd. Tillbaka i mars 2022, när knölen fortfarande fanns kvar och onkologen sa att det var cancer. För ett år sedan, när jag strax över jul upptäckte ett lipom och lät undersöka det.
Det är en fruktansvärd, hemsk känsla. Tårarna rinner oavsiktligt. Även om man vet att man inte kan lura sin hund försöker jag samla mig, fokusera. Att inte låta något synas.
Men jag vet förstås att jag inte kan lura Nala. Hon ser in i min själ.
Och naturligtvis börjar jag göra efterforskningar i mina referensböcker och anteckningar. Men det gör det inte bättre. Bara värre. För jag var inte säker på om det var ett organ som buktade utåt eller om svullnaden satt direkt på revbenen. Där har vi det igen, paniken med mjälten.
Jag skriver till min lokala veterinär den första dagen på det nya året. Jag behöver snarast en andra åsikt. Det är ännu viktigare när det gäller min egen hund.
Under tiden lugnar mina tankar min känsla av panik. Som alltid fortsätter jag att tänka positivt. Ge inte hunden eller dig själv panik. Du kan inte tänka i panikläge. Och att tänka nyktert är av yttersta vikt just nu. Klara tankar.
Jag ska testa dem omedelbart med hjälp av NLS. Där kan man se sjukdomar innan de utvecklas. Långt innan de utvecklas. Men ofta även akuta saker.
NLS var förödande. Jag borde ha kontrollerat lymfkörtlarna i buken. Och i bröstkörteln. Bortsett från det var det inte urinblåsan för en gångs skull. En luftvägsinfektion. Det är vinter här och hon har ändå en känslig struphuvud på grund av anfallen.
Jag ska genast testa min cancerterapi igen. Är doserna fortfarande korrekta? Jag måste öka cytoplasmiterapin igen. Jag minskade den förra året. För hur lång tid? Aha, i 4 veckor. Jättebra. Det kommer att bli dyrt igen. Men att ge upp är inte ett alternativ. Aldrig.
Behandling för lipomet och svullnaden. Ska jag prova kinesisk medicin, homeopati och aromaterapi igen? Men magen... Hon tolererar inte örterna särskilt bra. Ingenting hjälper. Då behöver hon magskydd. Och om det behövs, ett från veterinären.
Min adrenalinnivå sjunker sakta. Jag intalar mig hela tiden att enligt de många dödsdomarna och diagnoserna skulle min hund inte längre vara vid liv om jag inte hade lärt mig om naturläkemedel och den nya medicinen. Om jag inte hade fortsatt att samla kraft och fortsätta. Hon är 11 år och 5 månader gammal. Vilken barmhärtighet. Det är också oändlig tacksamhet. Tacksamhet för den här tiden. Jag vet att dag X kommer någon gång, men snälla, inte nu. Vi ska skaffa en valp om några veckor. Käre Skapare, ge henne tid. Hon är fortfarande i form, hon leker, hon njuter av livet. Ja, nätterna är ofta inte så lätta längre. Åldern är bara där.
Dagarna går och tack gode Gud att vi båda har återhämtat oss. Medicinen är på väg från Tyskland. Cancerbehandlingen håller på att trappas upp. Oxidativ terapi och kinesisk medicin intensifieras.
I morse hade vi ett möte med min veterinär. Hon kollade allt, min gamla dam börjar bli lite grinig. Alla lymfkörtlar på hennes ben och bål var fria. Svullnaden är där och verkligen lite konstig. Vi ska göra ett ultraljud för att se hur långt den har infiltrerat och hur mycket blod som strömmar genom den. Det visar sig att denna svullnad är väl inkapslad. Det är väldigt, väldigt positivt för mig till en början. Lymfkörteln där är något större, ja. Men det finns vätska i svullnaden. Men kanske ett trauma? Vävnaden är inte infiltrerad eller särskilt välförsedd med blod. Det är också positivt. Och eftersom vi hade ultraljudsmaskinen skannade vi omedelbart organen så långt det var möjligt. Mjälten var utan anmärkning, njuren var bra. Och här är det: urinblåsan är normal! Ingen mer förtjockad blåsvägg. Detta har inte hänt på 8 år och de senaste ultraljudsfynden 21 och 22 var förödande. Detta innebär att en helt tjock och inflammerad, till och med blödande slemhinna i urinblåsan helt har förnyats. Jag kan inte tro det. Sedan började terapin, som jag har fortsatt med sedan mars 2022, att fungera. Det här är min nyårspresent! En gåva från Skaparen och från min hund.
Nej, det är inte bara bra, men det är inte bara dåligt heller. Jag vet inte vad vi har att göra med svullnaden. En operation av revbenen kommer inte på fråga. Jag tänker inte utsätta henne för den smärtan. Men vi har rakat det kala och nu går jag på det från insidan och utsidan.
Jag ska blanda en lämplig tinktur. Vi har inget att förlora. Vi har allt att vinna.
Jag är tacksam. Tacksam för att jag litar på mig själv och min hund. Tacksam för dessa underbara möjligheter till alternativ terapi. Och ja, de kostar pengar. Tyvärr riktiga pengar. Speciellt när det gäller allvarliga sjukdomar och cancer. En tablettask räcker inte. Du måste också veta att när du går till en alternativ terapeut. Men kemoterapi och strålbehandling är inte heller gratis. Alla måste hitta sin egen väg.
Jag skulle vilja dela mina tankar med dig idag i tacksamhet.
Och jag skulle vilja rekommendera det till dig: Gå till en terapeut i ett tidigt skede. Gissa inte och kladda inte runt på Dr Google och Facebook bara för att din hunds bild matchar den kliniska bilden av en hund på Facebook. Låt en specialist titta på det omedelbart. Ju tidigare sjukdomar upptäcks, desto snabbare och oftast mer kostnadseffektivt kan ditt husdjur få hjälp. Teckna en sjukförsäkring. Inte för mig, ingen försäkring kommer att betala för mig som ett alternativ. Tyvärr, tyvärr! Men för behandling hos veterinären och för nödsituationer, t.ex. operation etc.
Det är så viktigt!
Förra året och under julen var jag tvungen att hänvisa några av våra tyska expaters djur direkt till kliniken utan att hunden ens var i min praktik. Jag kände på mig och visste om det på telefon. Ibland har jag gåvan att omedelbart kunna känna av sjukdomen hos djuret. Och alltför ofta, tyvärr, har jag rätt. Så det var ofta vid det sista besöket som jag hänvisade ägarna. Mycket stressande för mig. Frågan är vad som kunde ha gjorts om ägarna hade gått till en terapeut tidigare. Det gör mig fruktansvärt ledsen.
Även allvarliga sjukdomar börjar i det lilla. Om du märker det i tid är det inte omedelbart en dödsdom. Du kan köpa tid med en god livskvalitet. Eller till och med ett botemedel. Ingenting är omöjligt. Det gäller bara att resa sig upp igen när man har fallit. Slut inte ögonen. Och fortsätt. Nu mer än någonsin.
Din Simone