23/03/2026
Skrivet av Kemal Masri
Det finns en särskild tyngd i att förlora, och samtidigt inte få äga sin sorg fullt ut.
Jag blev inbjuden till en sorgegrupp för mammor och kvinnor som har förlorat sina barn eller närstående unga till våld, sjukdom eller andra livsomständigheter som ingen människa förbereds för. Ett samtal om att överleva och leva vidare när någon annan inte fick göra det.
Människor som valt att mötas. Som sätter sig i samma rum, är sårbara och pratar om förlust, trauma och liv som förändrats.
Innan jag gick in i rummet tänkte jag att jag lever, och att deras barn inte längre är här. Jag visste inte var den tanken hörde hemma.
Hur lever man vidare efter att ha förlorat sitt barn, när andra redan har bestämt vem det barnet var?
Deras barn är inte längre här. De kan inte svara, inte nyansera, inte ta tillbaka sina berättelser. Kvar står föräldrarna, med sorgen och i en verklighet där de ibland måste försvara sin rätt att sörja.
Stort tack till för förtroendet och möjligheten att få dela rummet med er ❤️❤️🙌