03/01/2026
Vi är inne på dag 2 av det nya året och jag tar en lång frukost och läser ännu en artikel om generation Z:s livshets, denna gång av Johanna Aggestam i
Det är en viktig och tänkvärd artikel jag verkligen kan relatera till, inte minst inom den spirituella communityn där vi ser nya aktörer som vill bli framgångsrika snabbt.
Det är bråttom när en persons värde mäts i yttre prestation.
Då är det lätt att ta genvägar och plocka det man vill från smörgåsbordet utan att egentligen behärska det man gör, för till skillnad mot vissa andra branscher är personlig och andlig utveckling ingenting man kan forcera eller bli bra på snabbt.
Det är per definition ett långtgående inre arbete där varje fas innehåller nya upptäckter, bearbetning och integrering.
Det krävs tålamod och att vara ok med att känna sig obekväm när saker bubblar upp till ytan.
Att kunna sitta med sig själv och sina känslor är vare sig trevligt eller glamouröst men det behövs om vi ska nå framåt. Här finns inga genvägar.
Aggestam skriver: ”Det som tidigare sågs som ett gott liv, stabilitet, trygghet eller balans – har tappat status, resonerar forskarna. Det speglar ett skifte från kollektiv till individ”.
Framgången ska synas utåt. Det ska hållas dieter, yogas, kanaliseras och affirmeras. Inget fel med det, men att utgå från yttre krav kommer inte att leda till inre tillfredsställelse och lugn.
Vad är det som är min grej egentligen?
Att vilja hjälpa andra är en vacker sak men att starta en verksamhet utan grundförutsättningarna är att börja i fel ände.
Den psykiska ohälsan ökar överallt och får plågsamma uttryck när det ska matas ut reels om andlig vägledning där avsändaren själv är i tydligt behov av hjälp.
Jag hoppas att hypen inom branschen lägger sig när marknaden börjar bli mättad och att eftertanke och förnuft får mer utrymme.
Det behöver inte vara så storslaget och komplicerat.
Mer eftertanke och återhämtning och mindre selfies.
Det låter ju jättetrist men är framgångsrikt på sikt
hälsningar generation X.