10/04/2026
Det är inte ovanligt att anhöriga till någon med ätstörningar hör av sig till mig. De vill veta hur de ska göra! Hur de ska kunna hjälpa. Hur de ska kunna nå fram…
De känner sig ofta förtvivlade och otillräckliga och går nästan sönder av att stå på sidan om och se på hur ätstörningen förgiftar och förstör den dom håller så kär. 💔
😢Jag minns en tid då det enda jag kunde se i spegeln var allt som var fel med mig…
Hur blicken gick som en målsökande missil till mina (för)tjocka lår, min mage och min rumpa.
Även om jag räknar mig som frisk & fri från ätstörningar och ortorexi så är det plågsamt att bli påmind om hur det var då. Hur galet jag tänkte. Hur mycket ångest och äckel jag kände.
Jag blir så ledsen när jag tänker på det att jag gråter. Hur kunde jag vara så taskig mot mig själv? Utsätta min kropp för så mycket hat och stenhård behandling…
Idag trivs jag i min kropp. Jag tycker om mig själv på riktigt. Men jag har märkt att det är skört.
För nåt år sedan fick jag en komplimang av en kollega som i uppskattande ordalag kommenterade att min träning gett resultat; jag tolkade det som att jag såg smalare ut än sist. Det gav upphov till en bergochdalbana av känslor och från att ha tränat för att må bra & för att det är skönt & roligt kom jag på mig själv med att stiga upp i ottan för att hinna med ett löppass innan frukost!!!
Hur gick det till?
Efter några dagar hade ångesten släppt igen.
Till skillnad från då tog jag nu hjälp direkt. Jag PRATADE och ERKÄNDE för några vänner vad som pågick i mig och jag TVINGADE mig själv att INTE träna på ett par dagar. Jag KÄNDE på ångesten, men lät den inte kontrollera mig.
Varje morgon låg jag kvar en stund i sängen och PRATADE SNÄLLT med mig själv. Det tog nån minut och så kände jag TACKSAMHET över min friska kropp som jag får bo i, som bär mig och låter mig LEVA mitt liv.
Sen klev jag upp och stod NAKEN en stund framför spegel och tittade på allt jag tycker om och efter en stund även de mer ”utmanande delarna”. Sa högt till mig själv i spegeln: ”Det här är jag. Jag förtjänar kärlek & respekt. Jag duger som jag är!”
Under många år var jag slav under vågen, antal kalorier och träningspass. Idag har jag ingen våg. Jag räknar inga kalorier. Och jag tränar för att må bra och för att ha roligt.
De viktigaste verktygen är att jag idag kan KÄNNA & SÄTTA ORD på mina känslor & behov. Jag känner och UTTRYCKER mitt nej och mina gränser. Och jag följer alltid mitt hjärta.❤️
Men det är inte lätt i denna utseende fixerade värld… och just nu, när alla kläder sitter tight efter att inte kunnat röra mig som vanligt i sviterna av min axeloperation får jag påminna mig om att ”Jag är okej. Jag ser ut såhär nu. Jag är lika värdefull idag.” 🙏✨❤️
Nån som känner igen sig?