30/04/2026
2019.
Kroppen bar på smärta som inte gick att springa ifrån. Tre diskbråck och 40 kilo extra, en verklighet som krympte livet till det absolut nödvändiga. En läkare sa nej, jag var för tung och inte aktuell för operation. Och där någonstans hade det kunnat sluta i uppgivenhet och i stillastående, men det gjorde det inte.
För ibland föds något annat i motståndet, något tyst och envist. I början kunde jag bara krypa 70 meter pga smärtan, men det var det enda som fanns att göra. Ett beslut i taget, en meter i taget och en kropp som vägrade ge upp, trots att allt gjorde ont. Dagar blev till veckor, veckor till månader och plötsligt ett år senare hade jag klarat 10 000 steg som ett litet eget mirakel i rörelse.
Efter två år hade kroppen gjort det ingen trodde var möjligt: läkt själv så det behövdes ingen operation. Det hade krävts tålamod, närvaro och en vilja som inte syntes, men som bar allt.
2026.
Samma ridbyxor, men en helt annan människa i dem. Jag är inte bara lättare i kroppen utan starkare i själen. För det här handlar inte om vikt och inte om siffror, det handlar om att resa sig ur något som kunde ha brutit ner mig och istället bygga något nytt därifrån. Att fortsätta, när ingen annan ser, att välja framåt, när det går långsamt och att lita på att kroppen vet, även när vägen är oklar.
Ibland behöver vi stanna upp och se tillbaka för att förstå hur långt vi faktiskt har gått. Från 70 meter krypandes till ett liv i rörelse igen. Och kan jag, så kan du. 🤍🙏
