05/08/2025
🌗 Ljuset och mörkret – inte en kamp, utan en dans
I många traditioner har ljuset –värmen, det maskulina – symboliserat det goda, det gudomliga, det upplysta.
Ljuset har framställts som räddningen från mörkret. Det som tar oss bort från okunskap, lidande, ondska.
I den nyandliga världen kallar sig många för lightworkers – ljusbärare – med uppdraget att hela, vägleda, väcka.
Och mörkret?
Det har länge fått bära skuld.
I många traditioner har det tolkats som hotfullt, passivt eller okunnigt –
det som ska besegras, undanträngas eller bringas “upp i ljuset”.
Men i själva verket bär mörkret den feminina principen:
det hållande, det rymmande, det som låter liv gro i stillhet.
Det är inte farligt – det är djupt vis.
Det kalla är det som bevarar.
Det mörka är det som bär livet vidare.
Kyla är inte frånvaro – den är den vila där fröet väntar.
Vi säger "mörka tider" när vi menar svåra tider.
Vi talar om att "komma ut i ljuset", "bekämpa mörkret", "höja frekvensen".
Men vad händer om mörkret inte är motsatsen till ljuset –
utan dess förutsättning?
✨ Mörkret är inte av ondo. Det är vila.
Det rymmer, håller och bär.
Det är livmodern, jorden, natten, drömmen.
Det är där fröet vilar tills det är redo att öppnas.
Där rötterna gror.
Där kroppen återhämtar sig i sin mest stilla andning –
i den djupa vila som bara närvarande trygghet bär.
Ljuset skapar utrymme – men det är mörkret som bär grunden.
🌱 Livet kan inte existera utan det mörka – det som håller.
Och det kan inte ta form utan det ljusa – det som väcker och växer.
När vi slutar att dyrka det ena och skuldbelägga det andra,
börjar en ny förståelse ta form.
Livet är inte en kamp mellan gott och ont.
Det är varken en väg bort eller hem –
utan en stilla rörelse som vilar i sig själv.
Ibland andas den långsamt – som vintern, natten eller fröets dvala.
Ibland rör den sig synligt – som vårens spirande, eller andetagets topp.
Men alltid bärs rörelsen av vila,
och vilan av rörelse.
En rytm.
En inandning och utandning.
En levande väv av återklang.