01/05/2026
💜Je´mapelle Agnetha💜
OBS! Spoilervarning för dig som inte sett filmen än.
Jag har längtat så efter att filmen skulle släppas. Har läst båda böckerna. Det blev liksom ett mål i rehabiliteringen. På onsdag kväll blir det filmkväll. Då släpps filmen på Netflix. Jag tände ljus och gjorde det högtidligt.
Jag älskar filmen. Scener som jag hade i mitt huvud efter ha läst boken stämde bra överens med filmscenerna. En film med så många viktiga budskap. Rätten och friheten att vara sig själv. Utan att behöva fixas till.
En av alla scener som berörde mig djupt var när Agnetha fick på sig sina lila underkläder som den gamla damen sytt åt henne. Sakta sakta vågar Agnetha snegla på sig själv i spegeln. Hon känner på sin kropp. Säger "hej lilla fläsket, hej lilla arm, åh min älskade mage". Sedan håller hon om sig själv och säger "förlåt, förlåt".
Filmen är ju påhittad men ändå tänker jag att det finns många därute som kan identifiera sig med de olika karaktärerna.
Jag har under senaste halvåret haft mycket kontakt med sjukvården i olika former för att få hjälp med mina olika besvär, som till slt visade sig bero på en stor tumör i lilla buken.
Jag är tacksam för sjukvården. Dock ligger det väldigt nära att känna sig obekväm och fel som överviktig, när man inte passar in i vårdens mått för vad som är friskt. Det är lätt att börja med självanklagelser. Igen.
Att min kropp klarade av att genomgå en stor bukoperation tycker jag är ett tecken på att jag är ganska välfungerande, trots mitt höga BMI (som det står om ett antal gånger i min journal). Jag har flera gånger känt att jag behövt förklara att jag ÄR sund trots att jag är rund.
Nu är det dags att börja fokusera på att njuta mer än att kämpa. Få tillbaka kraft och energi. Ta hand om, håll om mig själv, göra sunda val och gå den väg som passar mig. Den rätten ger jag mig.
Jag tar på mig min lila klänning, precis som Agnetha och säger:
"Hej livet, jag är redo för fortsättningen av min livsresa"
Lena💜
