18/04/2026
Har du tänkt på hur du pratar med dig själv?
Kanske har du ibland, precis som jag, en inre röst som säger:
Varför är jag så trött? (när jag känner att jag inte orkar mer, är tömd på energi)
Hur kunde jag glömma? (när jag har haft för många bollar i luften/för mycket att tänka på)
Borde jag inte ha följt med? (när jag sade nej för att jag behövde vila)
Här är det inte en förstående, hjälpsam och stöttande röst som jag hör, utan en ifrågasättande, förebrående och dömande röst.
Idag vet jag att det här självkritiska förhållningssättet är en slags överlevnadsstrategi som vuxit fram under barndomen. Ett inlärt automatiserat mönster som fortfarande finns kvar i oss. Samtidigt som vi känner vissa känslor, så väcks ett obehag i oss och vi hamnar då lätt i ett undvikandebeteende. Så i stället för att tillåta oss att KÄNNA det vi känner - börjar vi distrahera oss på olika sätt.
Ett barn är helt beroende av sina vuxna - för närhet, trygghet och överlevnad. När då ett barns känslor, behov och upplevelser inte riktigt kan tas emot av föräldrarna - eller andra viktiga vuxna i barnets liv - hamnar barnet i ett slags inre dilemma.
Barnet börjar då omedvetet anpassa sig på olika sätt genom att:
- dämpa eller stänga av sina känslor, särskilt de som inte tas emot. Oftast handlar det om ilska, ledsamhet eller rädsla. Men det kan också vara glädje.
- börja förstärka de sidor som uppmärksammas och bekräftas.
- börja rikta sin egen uppmärksamhet inåt.
Barnet har då omedvetet lärt sig:
- Vissa delar av mig själv är inte okej att visa eller känna. Det här är fel.
- Jag är okej bara om jag är så här, på ett visst sätt. Duktig, glad, följsam, “inte till besvär”.
- Att ha självfokus. Att övervaka och bedöma sig själv. Vad är det för fel på mig?
Om det här upprepas många gånger blir det här ett inlärt automatiserat mönster.
Det som från början var en slags skyddande och självbevarande funktion för oss (för att vi skulle känna oss trygga, få tillhöra vår “flock” och inte bli avvisade) medför senare i livet ett lidande.
Som tur är går det, som vi en gång lärt oss, att lära om.
Men för att kunna göra en förändring behöver vi först bli medvetna.
Och för att bli medvetna behöver vi våga stanna upp.
Med medvetenhet och träning kan vi bryta gamla mönster som begränsar oss.
Och skaffa oss nya hjälpsamma strategier.
Kanske kan du nästa gång du blir medveten om den där kritiska rösten stanna upp en liten stund och ha med dig de här frågorna:
🌱 Vad är det jag säger till mig själv just nu?
🌱 Vad är det jag har lärt mig att undvika i mig själv - och vad är det egentligen som jag KÄNNER här?
🌱 Vad skulle jag behöva få höra just nu?
Efter sommaren kommer jag att öppna upp för ett begränsat antal platser med 1-1-stöd & vägledning för dig som förälder. Ett eget rum.
Om du redan nu känner att du vill veta mer - varmt välkommen att höra av dig till mig.