http://www.integrativterapi.se/

Integrativ terapi & Existentiell vägledning, frejgatan 32, Stockholm (2025)

17/01/2025

Tänker du när du kommer i kontakt med jobbiga känslor att du bara vill få bort den där känslan, så är allt bra sen? Du är inte ensam om det synsättet och det är en fullt naturlig reaktion att vilja få bort något som känns obehagligt.

Men våra känslor uppstår av anledningar. Har vi ångest känner vi i botten någon form av rädsla. Rädsla för att misslyckas, bli övergiven, bortgjord, att vara fast i en situation eller något annat. Då ångest växer sig större av rädsla, blir rädslan för själva ångesten och kampen för att slippa känna den kontraproduktiv.

För att lösa de emotionella knutarna behöver vi istället intressera oss för våra känslor. Ibland hör jag beskrivningar av intresset för känslolivet som vilken hobby som helst. Som att vara intresserad av fiske, vin eller resor. Typ: Jag vill inte hålla på att prata om mina känslor. Jag vill bara bli av med dem, snälla ge mig verktyg för det. Då försöker jag peka ut att just *det* är en del av problematiken. För varifrån kommer föreställningen att känslor är mest onödiga, i vägen och något som är besvärligt att bejakas eller förstås? Bristande intresse för sig själv och sitt inre liv är ofta sammankopplat med bristande glädje inför sig själv. Känner vi oss generellt sett nöjda med oss själva och har en god självkänsla, tycker vi ofta också som en positiv följd av det att det är kul med introspektion.

09/01/2025

Få saker väcker så mycket skam som känslan av att ha gjort bort sig. Att ha varit ”för mycket”, att inte ha förstått något alla andra förstod, att ha trott att man var rolig men andra tyckte man var odräglig, att ha skrutit eller hävdat sig, att ha drivit på när man borde ha backat och bett om ursäkt, att ha låst sig på en sakfråga och slutat lyssna, att ha sagt något ”konstigt”, att ha blivit blödig, uppmärksamhetstörstande eller aggressiv på fyllan (eller ännu värre, i nyktert tillstånd) och så vidare…

En vän som jag pratade om detta med nyligen sa att många andra minnen från livet, av att någonting var tufft eller man blev utsatt för något kan man bearbeta, sörja och prata om. Men just minnena av att ha gjort bort sig väcker så mycket ”cringe” att hjärnan bara skriker stopp och man vill inte ens gå dit i tanken. Och när man gör det ändå är det inte en känsla av att man kan leva med det, utan att man vill ha en tidsmaskin och kunna göra om hela förloppet.

I terapirummet behöver vi ofta gräva oss fram till skammen för att en emotionell ångestknut ska släppa. Ibland när vi pratar om det går det att se att något som kändes som en katastrof i stunden egentligen inte var något att skämmas över. Andra händelser har verkligen lett till konsekvenser, såsom förlorade vänskaper och social uteslutning. Ibland skrämmer sådana erfarenheter en till den grad att man blir livrädd för att göra fel och social ångest utvecklas. Men ju mer vi prövar oss fram desto lättare blir det i längden att upptäcka vilka vi är. Att göra bort sig ibland är en naturlig del av den resan.

En av de fina sakerna med att vara förälder är att jag får se barn bete sig socialt plumpt eller konstigt hela tiden. Det har bidragit med insikten att social kompetens inte är medfödda förmågor, utan något vi formar och slipar fram genom att pröva, göra fel och av att få betrakta förebilder. Hade vi ont om goda exempel runt omkring oss i uppväxten är det inte konstigt att inlärningsprocessen blivit rörig.

05/01/2025

När jag kom hem efter en lunch igår överraskade mina vänner mig med en annorlunda och fin babyshower, i vilken barndom och uppväxt gick som en röd tråd.

Det inleddes med att jag fick ta en rundtur i mitt eget vardagsrum där de hade tejpat upp meningar som de själva hade önskat att vuxna hade sagt till dem när de var barn. Alltså saker de hade behövt höra, som hade underlättat uppväxten för dem. Utöver den rörande och fina gesten, tänker jag att jag vill dela med mig av dessa, innan jag plockar ner dem från mina väggar, för de var så kloka. Vissa tänkvärda, andra självklara och därför en god påminnelse om att ett barn på ett eller annat sätt behöver få höra sådant. Det är alltså inte jag som skrivit dem, utan personer i min vänkrets, män och kvinnor. (Sen har en person skrivit över det på papper, därav att det är samma handstil på alla).

Vad önskar du att du skulle ha fått hört från vuxenvärlden när du växte upp? (Och hur bra är du på att tillföra dig själv det budskapet idag?)

29/11/2024

”Jag vågar inte säga något, för tänk om det leder till en diskussion eller frågor om varför jag känner sådär och jag inte kan svara på det.”

Många tycker det är svårt att lyfta känsliga ämnen för att de ännu inte sitter på alla svar om vad du känner, vill, tycker eller behöver. Då faller locket på frågan istället. Inte bara i konversation med andra, utan även inför dig själv. Istället för att nyfiket undersöka varifrån den där känslan som gör att du känner dig avvisad, överkörd, ledsen eller något helt annat kommer ifrån, blir du frustrerad över att du känner något som ännu inte är begripligt för dig och låsningen bara växer och du blir till sist arg på dig själv för att du överhuvudtaget känner så. Känslan måste vara ”fel”, eller dålig eller skadlig landar du till sist i. Detta är vanliga konsekvenser av försummelse i uppväxten, när inget intresse riktades mot dina känslor, eller av ett överintellektualiserande där allt som du inte genast kan besvara med logik underkänns. Det kan till och med bli så att du längtar efter att andra ska intressera sig mer för dina känslor, men på grund av att du är ovan vid att få ett sådant intresse riktat mot dig så känner du dig irriterad, pressad eller ifrågasatt när någon undrar varför du säger vissa saker. Istället för att kunna svara något i stil med: ”Jag vet faktiskt inte, det bara känns så väldigt starkt just nu. Men jag vill försöka förstå den känslan mer”, så väcks en skam över att du inte kan leverera svar. Du väger då dina ord på guldvåg och blir rädd för att uttrycka dig fritt. Som konsekvens känns det som att du alltid går på äggskal eller att utrymmet för dig att uttrycka dig fritt är väldigt trångt och du blir förtvivlad eller får panik över att du inte vet vad du ska göra av alla dina känslor.

18/11/2024

Lyssnade på Marcus Samuelsson, adopterad från Etiopien, som blev stjärnk**k i New York.

Jag har hört så många berättelser om rasism och ambivalent förhållningssätt till Sverige från adopterade. De flesta får jag inte sprida här, på grund av min sekretess, så jag är glad för när media fångar upp något som är så oerhört vanligt så att jag kan göra en offentlig kommentar.

Marcus Samuelsson uttrycker tacksamhet mot Sverige och sin adoptivfamilj. Han närmast betonar detta vid ett flertal tillfällen. Och när ämnet rasism i det svenska samhället lyfts och han uppger efter frågor från intervjuaren att detta är något han blev utsatt för dagligen bryts hans röst. Han säger att han inte vill prata om det, att han ju har så mycket tacksamhet till Sverige och att han har ”kommit så långt”. Men det finns där. Ett stort sår. Samuelsson benämner det som trauman, och att rasismen var just traumatiserande förstärks av meningen ”Det var nittio procent bra grejer (i uppväxten, min anm.), men de där tio procenten som var kaos satt ju kvar…”.

Man förstår som lyssnare hur hans svarthet var något han ständigt behövde förhålla sig till. Både i hur han klädde sig och vilken tid han tog bussen hem för att slippa ”bråk” och hur han bemöttes i sin framfärd som k**k. ”Som svart person blir man alltid tillsagd externt att man inte är tillräckligt bra… Eller spelreglerna är annorlunda”.

Och jag tänker på hur flera historier kan vara sanna samtidigt. Att han genom sin adoption fick möjligheter han annars inte hade fått (i hans fall ganska svart på vitt då han känner till sin bakgrund). Och hur han *samtidigt* behövt förhålla sig till en daglig rasism som sällan erkänns som ett svenskt fenomen, men som många i tysthet, likt han själv, vet existerar helt enkelt för att de drabbas av den.

Det är så viktigt att få äga flera narrativ samtidigt. Att det ena inte tar ut det andra. Det är det för alla, men i synnerhet som adopterad när man så ofta fått pådyvlat utifrån hur ”svensk” man ska uppleva sig, eller vilken ”tur” man haft i livet.

18/11/2024

Det är oerhört vanligt att ha svårt att vara en stund i positiva känslor av exempelvis glädje, njutning, tacksamhet eller flow. De tre vanligaste orsakerna som jag ofta stöter på i terapirummet är:

1. Rädsla för att något ska gå fel. Positiva känslor kräver någon form av avslappning, och det är motsatsen till att vara på sin vakt, ha koll på läget och känsla av kontroll. Det här är oerhört evolutionärt, för ovaksamhet kunde länge i mänsklighetens historia vara lika med döden.

2. Rädsla för besvikelse. Tänk om vi tillåter oss att må bra och sen mår dåligt igen? Kommer det dåliga inte kännas mycket värre då? Eller tänk om vi hänger oss till något eller någon och det visar sig vara fel eller inte kännas bra, kommer vi inte känna oss lurade, bedragna och hamna i uppgivenhet då? Sådana tankar är ofta resultat av anknytningssår eller trauman. Vi har förmodligen upplevt stor smärta av besvikelse tidigare i livet och skyddar oss från sårbarhet, eller ”naivitet” som följd genom att ständigt hålla uppe en sköld av misstänksamhet: ”Det där är nog inte så bra som det verkar, eller den personen vill nog inte göra mig glad, utan manipulera mig” etc. Problemet med detta är att det inte skyddar oss från besvikelse, alls. Vi lever snarare i en ständig bubbla av det.

3. Bristande närvaro i stunden. Ibland går vi in i situationer med ett positivt sinne och ser inget problem alls med att koppla av, njuta eller glädjas. Men så pang, när vi har det som allra bäst, aktiveras nersystemets hotlarmsystem och vi har svårt att känna oss i kontakt med det som sker runt omkring oss. Ett exempel från mitt eget liv var när jag blev bortskämd med ett alldeles magiskt födelelsedagsfirande. Och när jag hade det som allra härligast började dystra fantasier smyga sig in, nästan obemärkt. Jag solade på en klippa omgiven av fantastisk natur, god mat och kärlek när min hjärna fick för sig att spela upp scenarior där människor jag älskar blir sjuka eller råkar ut för en olycka och slutligen dör. Även detta är försvarsmekanismer som kickar in.

Vilken/vilka av dessa tre känner du igen dig i? 🧐

12/11/2024

När du inte vet vad som är bra för dig, handlar det oftast om att du så länge levt ett liv där du spelat ner eller inte förstått den information dina känslor förser dig med. Du försöker istället tänka dig fram till alla beslut, även sådana som har med känslor att göra, såsom om en relation är bra för dig eller inte.

När du sedan börjat intressera dig för personlig utveckling, psykologi eller börjat i terapi har du förstått att det där med känslor ändå är något som finns med dig hela tiden. Men hur sjutton ska du tolka dem? Är det verkligen bra att du blev så glad av den där komplimangen, är inte det ett bevis på att ditt bekräftelsebehov är för stort? Eller varför var det så skönt när partnern åkte hem och du fick några dagar för dig själv, betyder det att du inte älskar din partner? Och ska man verkligen tända på de sakerna du gör s*xuellt, är inte det ett osundhetstecken?

Det finns helt enkelt en risk för att ”överpsykologisera” diverse tillstånd. Ett lite förenklat riktmärke i livet som nästan alltid är klokt att följa är: Känns det bra så är det bra. Och om det enda som inte får något att kännas bra långsiktigt är din oro över att det du känner är fel, då är det oron som är problemet.

Våra positiva känslor är nämligen inte ett problem (så länge vi inte framkallar dem genom att skada någon annan eller oss själva, så är det sagt). Att bli glad över en komplimang är den mest naturliga saken i världen. Vi tycker alla om utomstående bekräftelse. Problemet blir om du faller ner i ett djupt hål och känner dig oduglig om den där bekräftelsen uteblir. Och att tycka det är skönt att rå om sig själv några dagar och låta hela anknytningssystemet vila är snarast ett tecken på inre trygghet, men om du har känt dig osjälvständig länge kan det kännas ovant att inte ständigt mala tankar om föremålet för din förälskelse. Och vad du tänder på… Ptja, vi tänder ofta på sånt som känns förbjudet, eggande eller nervkittlande på något vis. Det finns sällan någon anledning att hämma våra fantasier och jag önskar verkligen människor att åtminstone få känna sig fria i tanken.

01/11/2024

När du känt dig överkörd många gånger förut leder det lätt till att du vaktar på dina gränser, vilket ju är fullt förståeligt. Men har vi inte koll på hur sund självhävdelse ser ut kan det bli förvirrande hur gränser alls ska sättas. ”Kan man säga så, eller är det taskigt?”, ”Jag försökte gränsa men blev ju inte lyssnad på ändå. Det är lönlöst/Jag måste bli ännu tydligare”, ”Jag satte tydliga gränser och nu har jag dåligt samvete. Det blev inte alls bra.”

Det kan verka som en svår balansakt. Antingen för mycket eller för lite. Men gränssättning handlar sällan om att behöva sätta upp murar och taggtråd gentemot sin omgivning och mycket mer om att ge sig själv utrymme. Eller med andra ord: Det handlar mer om att ge dig själv tillåtelse att ta rättmätig plats än att försöka hindra andra från att ta för mycket. När fokuset blir mer på vad som känns bra, rätt eller sant för oss och att verkligen intressera sig för vad som får oss att känna på vissa sätt, så blir vi mindre fokuserade på att försöka kontrollera hur omgivningen beter sig genom att säga ifrån, tillrättavisa eller kritisera.

Motsatsen, när vi är angelägna om att få andra att bete sig på ett visst sätt, handlar ofta om att vi annars har svårt att bekräfta oss själva i att behoven vi har är rimliga. Vi börjar ifrågasätta oss själva, såsom: ”Om inte hen gör x som jag efterfrågat så betyder det att jag har begärt för mycket eller varit jobbig”. Och när hela vår självbild står på spel utifrån andras ageranden är det inte konstigt att vi kämpar stenhårt för att påverka andra!

En person som är trygg i sig själv känner sällan behovet av att styra sin omgivning, utan kan luta sig tillbaka en aning och låta andra göra sin grej och successivt bedöma hur det känns för en. För ju mer du är i känslomässig kontakt med dig själv, desto mindre är gränssättning överhuvudtaget ett tema i ditt liv.

25/10/2024

Först: Det är något fint att vilja göra någon annan glad enbart för den personens skull. Syftet med att lära sig att prioritera sig själv är inte att vi ska bli självupptagna eller obrydda om andras ve och väl. Om du gör något för någon annans skull, även om det innebär att du gör avkall på något som du hellre ville göra i stunden, är detta inte alls ett problem så länge du i grunden mår bra av dina handlingar.

Problem uppstår först om du är rädslostyrd. Att du gör saker för andra av oro för att de annars ska bli arga, besvikna eller ledsna och att det då är ”ditt fel”. När du håller tillbaka vad du egentligen tänker och känner för att inte riskera att uppröra någon.

Under dessa beteenden finns föreställningar om att andra inte kan tycka om dig eller kanske ens stanna kvar med dig om du börjar visa vad du känner och vill. Att du då per automatik blir för jobbig, besvärlig eller krävande. Att dina känslor och behov är ”för mycket”. Egentligen är det då inte för den andres skull du slår knut på dig själv, utan för att skydda dig själv från avvisning, kritik eller dåligt samvete.

Ett bra riktmärke för när du beter dig självuppoffrande är att även om det i stunden känns som en lättnad (”puh, nu kommer x inte bli sur på mig”) så blir du i längden irriterad på och känner ett avstånd till din omgivning. Detta för att du är så fokuserad på dem att du inte känner att du har utrymme för dig själv. Andras blotta närvaro blir invaderande och krävande för dig. Dessutom förstår sällan andra hur mycket du gör avkall på dig själv, utan de tror att du sagt ja till saker eller gjort vissa saker för att det kändes bra för dig, helt enkelt! Därför riktar de inte tacksamhet mot dig och du känner dig ouppskattad. Det kanske till och med är så att du gör saker för andra utifrån föreställningar om vad de vill ha, och så visar det sig att de inte alls ville ha det. Då känns det extra surt när du inte ens ville ge det.

24/10/2024

Du känner som du känner. Alla dina känslor är rimliga, ingen är överdriven, konstig eller obegriplig. Kan du börja från den utgångspunkten blir det oerhört mycket lättare för dig att sortera i dina känslor istället för att försöka trycka undan dem och klanka ner på dig själv.

Ja, vi reagerar olika på situationer, men vi är också olika som människor med olika erfarenhetsbaser. Om du har varit med om försummelse är det inte konstigt att du känner dig oviktig när någon har andra planer. Har du varit med om gränsöverskridanden är det inte konstigt att du känner dig överkörd och tvungen att foga dig när någon vill ha något från dig. Har du blivit övergiven är det inte konstigt att det känns som att du håller på att dö när någon inte visar intresse eller tar avstånd från dig. Har du ofta blivit kritiserad är det inte konstigt att du är på helspänn över att försöka göra rätt. Och så vidare.

Det både klokaste och snällaste du kan göra mot dig själv är att vara mer nyfiken på varför du känner just som du gör. I förlängningen behöver du kartlägga vilka situationer som triggar dina känslomässiga sår. Det gör dig mer förberedd och mindre reaktiv. Och när såret väl triggas blir det lättare att visa dig själv omsorg istället för att känna dig misslyckad över att det hände igen.

16/10/2024

”Jag gjorde ju bara det som förväntas av mig”
”Det känns skrytigt och uppblåst att ens tänka att jag skulle ha gjort något bra”
”Fast det finns ju tio andra saker jag borde ha gjort”
”Jag förtjänar inte beröm”
”Om jag lägger i en växel till så kanske jag någon gång kan känna att det jag gjorde var bra”
”Ja, ja. Då var det avklarat. Nu behöver jag fokusera på nästa grej”.

När vi inte kan stanna upp, om så för en millisekund och tänka ”bra gjort” om oss själva, eller ge oss en mental klapp på axeln, leder det till konstant stress och jakt på bekräftelse utifrån. Det är verkligen inget fel att må bra av andras bekräftelse, men problem uppstår om vi mår ofta mår dåligt när andras bekräftelse uteblir och när vi känner oss usla om ingen annan sagt att det vi gjort är bra. Har vi svårt att berömma oss själva brukar vi dessutom ha nära till hands till självkritiska och nedslående inre röster som säger: ”Inte tänker du vara stolt över det där futtiga?” eller på andra sätt matar oss med tankar om vår oduglighet och inkompetens. Kan du inte rikta uppmuntrande tankar mot dig själv finns ingen motvikt till de självkritiska rösterna. Då riskerar de att ta över helt.

Bilden av att det inte räcker att bete sig anständigt, trevligt eller att göra så gott man kan för att känna sig bra som människa blir dessutom skev. För då måste vi hela tiden prestera utöver det vanliga för att känna att vi ens duger till.

15/10/2024

”Jag har säkert missuppfattat.”
”Hen skulle ju inte säga så om det inte är så.”
”Det är jag som är korkad och inte förstår.”
”Om hen säger att det är bättre att göra så än det jag föreslog, så är det säkert så.”

Ett vanligt problem som brukar visas i terapi är svårigheter att kunna stå stadigt i sina egna åsikter och uppfattningar. När vi har svårt att stå i vår egen verklighetsuppfattning går vi ofta på vad andra säger och tolkar det som någonting objektivt korrekt, även om det inte passar en själv. Det kan vara riktigt banala saker på ytan, såsom att någon säger att en viss mat är godare än någon annan. Och så börjar hjärnan snurra att den personen nog har rätt och man borde vilja ha det där andra. Istället för att lita på sin egen upplevelse och sina egna smaklökar. Det gör oss väldigt mottagliga för stress och ängslighet som utmynnar från en vilja att göra rätt, ofta utifrån negativa erfarenheter av att ha blivit bestraffad, hånad eller förlorat människor i sitt liv om man inte har gjort eller sagt det som förväntats av en i de situationerna. Även när förväntningarna har varit helt orimliga och slutsatsen borde ha varit att det är andra som är taskiga som kräver vissa saker från dig. Särskilt som barn är det svårt att sortera i när någon annan är dum, för hela vårt nervsystem är inställt på att passa in och bli omtyckta. Särskilt av våra föräldrar men också av jämnåriga.

Som vuxen kan svårigheter att lita på sig själv bli direkt förödande i en konflikt när någon sågar ens karaktär och man då tror att det den personen säger är någon slags global sanning om ens person, istället för att tänka att den personens uttalanden är färgade av triggers, att den personen är sårad, eller att den kanske projicerar.

Integrativ terapi & Existentiell vägledning

17/01/2025

09/01/2025

05/01/2025

29/11/2024

18/11/2024

18/11/2024

12/11/2024

01/11/2024

25/10/2024

24/10/2024

16/10/2024

15/10/2024

Adress

Webbplats

Aviseringar

Kontakta Praktiken

Genvägar

Dela

Typ