26/04/2026
Detta är kanske inget som terapeuter normalt sett skriver om, men nu gör jag det ändå.
Jag såg musikalen NEXT TO NORMAL igår, som handlade om att vara bipolär. Men också om när skammen blir för stor, trauma, familjehemligheter och vad som händer när fasaderna spricker.
Det var ett klockrent samtidsporträtt om när psykiatrin är otillräcklig. En scen ramade in just detta exakt när psykiatrikern hade mixtrat med huvudpersonens mediciner så mycket att hon sa: ”Jag känner ingenting”, varvid psykiatrikern rapporterade i journalen: ”patienten stabil”…
Men (och här kommer jag till det som kanske inte brukar sägas), det handlade också om när terapi inte heller räcker. När den hjälpsökande till sist måste gå därifrån och göra en mer radikal omställning på egen hand. Inte för att terapin var ”dålig”. Det var tvärtom en ganska trovärdigt bild av en terapeut som är engagerad och kunnig, men kompenserar sina egna känslor av maktlöshet med övermod och missar de existentiella villkoren för patientens liv. Att allt inte handlar om att processa känslor och tankar, utan om att ibland är det hela formen för hur någon lever sitt liv något som radikalt behöver förändras. Och att den behöver få ta självständiga beslut.
Jag ska inte säga för mycket för jag vill ju såklart inte spoila för den som vill se musikalen (jag hoppas verkligen de beslutar sig för fler föreställningar). Men ibland tillför det vi kan få genom kulturella upplevelser, såsom teater, musik och romaner, ett djup och en igenkänning som är svår att nå någon annanstans.
I min yrkesroll vill jag vara ödmjuk för det. Att terapirummet må fylla en pusselbit, och de allra flesta mår också bättre av terapi, men det är inte en allsmäktig lösning.
Personligen lägger jag stor vikt vid perspektiv på de livsvillkor som formar att en person mår dåligt, samt vid att låta terapirummet vara ett rum för utforskande och inte för självklara svar, även om jag naturligtvis ansvarar för riktningen.
Allt för många har råkat ut för vårdgivare som sätter sig över dem och tror att de vet mer om vad någon annan behöver än de själva.
