Integrativ terapi & Existentiell vägledning

09/12/2025

🔹Hur är det att leva idag?🔹

Skärmdumpen är från ett klipp i DN där en ung kille beskriver stressen i att vara indragen i kapitalismens hjul. Egentligen uttrycker han något som stora filosofer gjort före honom: att vi blivit främmande för världen vi själva skapat. Vi använder allt, men förstår nästan inget av det på djupet.

Det slog mig hur lika jag kände i samma ålder. Jag flyttade utomlands, drömde om självförsörjning, kom hem utan pengar och sov på en madrass i ett kollektiv som en gammal förvirrad katt ibland använde som toalett. Jag kände tyngden av alla krav, men anpassningen till ekorrhjulet kändes själsdödande.

Då var den här samtidskritiken lite bohemisk. Idag bär en hel generation den. Och visst har det blivit svårare att skapa trygghet i form av bostad, jobb och stabilitet, men framför allt har rotlösheten blivit kollektiv. Världen förändras snabbare än vi hinner landa, samtidigt som vi förväntas ”välja rätt” i allt: karriär, livsstil, identitet. Och där vi tidigare jämförde oss med några få jämför vi oss nu med alla.

I bruset premieras det snabba och ytliga. Samtidigt längtar vi mer än någonsin efter mening, äkthet och djup. Och just där finns också riktningen framåt. För även om världen känns förvirrande har vi idag en kunskap om psyket och känslolivet som ingen generation haft före oss. Den behöver vi använda, för att omorientera oss, och inte fastna i Hopplöshetens eller Cynismens grepp. Förmågan att läsa av det egna känslolivet är inte bara avgörande för måendet, utan för att kunna smalna av valmöjligheterna och välja sådant som gör oss gott i längden.

27/11/2025

Jag tittade på SVT serien Nya Noa Nyman och blev oväntat berörd av det existentiella temat. Kanske för att tanken på att kunna möta sig själv i olika tider är så lockande, just för att den är omöjlig.

Det är lätt att fastna i känslor av frustration när man tänker på yngre versioner av sig själv.
”Varför vågade jag inte?”
”Varför följde jag någon annans röst istället för min egen?”
”Varför såg jag inte det jag ser nu?”
Men vi är bundna till nuet. Och vi behöver försonas att vi inte kunde göra annorlunda bakåt, för vi hade inte de insikter vi besitter idag.

Däremot visar att du ens kan tänka så att du har förvärvat dig en lång rad goda insikter som är användbara nu! Och framtiden oskriven… Därför är det mer meningsfullt att vända på perspektivet:
Tänk om du fick möta ditt framtida jag. Vad skulle den personen säga om den plats du står på idag? Om valen du gör, och valen du undviker? Vi kan såklart aldrig veta, men *föreställningen i sig* gör något viktigt. Den hjälper oss att se oss själva utifrån och placera våra liv i ett längre tidsperspektiv. Och långsiktighet är en central nyckel till psykisk hälsa. Den gör oss handlingskraftiga och ansvarstagande. Till deltagare i våra liv, istället för åskådare, om man så vill.

När jag står inför ett vägskäl brukar jag just tänka ”vad kommer framtida jag tack mig för att jag vågade göra idag?”. Att välja något som känns lite skrämmande eller svårt *i stunden* för att det är det snällaste och meningsfullaste att göra mot *sitt framtida jag* är en grund att bygga mening, integritet och långsiktig livstillfredsställelse på.

27/10/2025

Kanske är känslan av övergivenhet ett existentiellt grundvillkor för människan. Något vi ständigt behöver förhålla sig till. För faktum är att vi svävar omkring på en boll i universum, utan guide eller facit på vad vi ska göra här. Det är först när vi står ut med den ovissheten som vi kan sluta fråga vad meningen *med* livet är och rikta fokus på vad som är meningsfullt *i* våra liv. För på frågan om meningen med livet kör vi bara huvudet i en vägg. Vi har inget objektivt svar. Men på frågan om vad som är meningsfullt i våra liv kan vi skapa svar utifrån hur vad som känns så. Såsom jag idag tänker om stunder av stillhet och morgnar som denna.

22/10/2025

Du har säkert hört om överanpassning, när vi hämmar och begränsar oss själva för att bli accepterade. Men det finns en andra sida av samma mynt som är svårare att definiera, för att den kan förväxlas med styrka: Skyddsautonomin.

Skyddsautonomi växer fram när vi har lärt oss att närhet alltid leder till förlust av jaget. När varje försök till kontakt har slutat med att någon annan tog över rummet, beslutet eller tonen.

Till slt drar vi slutsatser som: “Ingen får påverka mig.”

Och det kan låta förvillande klokt. Som att du verkligen låter dig vara du i alla lägen. Men i skyddsautonomin känns all ömsesidighet som ett hot. Intresse kan kännas som intrång. Hjälp som kontroll.

När någon vill komma nära, känns det som att du förlorar dig själv igen.

Skyddsautonomi kan även ses som en pendelrörelse mot uppgivenhet när man känner att överanpassning inte fungerar. Du tänker: ”Jag skiter i alla andra”, när du undertill känner att dina ansträngningar är lönlösa, att du aldrig kan bli accepterad eller omtyckt ändå. Och om du inte försöker så slipper du bli besviken. Men precis som för den som överanpassar sig är du fortfarande fokuserad på alla andra och inte på dig själv. Men nu har du dessutom byggt höga murar med taggtråd runt, där ingen får komma nära.

Den verkliga friheten kommer först
när vi märker att påverkan inte är samma sak som gränsöverskridanden. Att vi kan ta in den andre, till och med formas i riktningar vi mår bra av, och ändå finnas kvar.

Det är där autentisk autonomi växer:
Där vi känner oss trygga med att släppa in andra för att vi känner att vi klarar av att stå stadigt och att vi inte förlorar oss själva av andras närvaro. Där ingen behöver försvinna för att vi ska mötas.

16/10/2025

Att hela tiden fokusera på vad andra vill ha av en är inte samma sak som att vara snäll eller omtänksam. Det handlar snarare om att du har tappat kontakten med din inre kompass för att försöka läsa av andras.

👁️ Istället lever du med ett inre övervakningssystem, där varje ord, blick eller reaktion från andra tolkas som ett betyg på om du har gjort ”rätt” eller ”fel”. Det pågår en ständig inre skanning: “Vad tycker de nu? Sa jag något konstigt? Verkar jag för mycket?” och du känner att ditt värde är villkorat av hur väl du uppfattas. Du försöker förebygga skam, avvisande eller konflikt genom att vara ”rätt”, snarare än sann.

🌱 Någon gång i ditt liv utvecklade du överanpassning som en nödvändig strategi, t.ex. för att bevara trygghet, kärlek eller ordning i barndomen. Om du överanpassade dig kunde du åtminstone skapa känslan av att kunna undvika kritik eller avvisanden.

😩 Men priset är högt. Du förlorar sig själv i andras behov och normer och känner dig tom eller oäkta, även när andra tycker om dig. Vilket gör att det inte känns som om att de verkligen gillar dig (bara rollen du spelar) och du vågar inte helt slappna av. Istället blir du utmattad av ständig självkontroll.

🧐 ”Men blir jag inte egoistisk om jag bara tänker på mig själv?”.

Nej, för vägen ut handlar inte om att sluta bry sig om andra (du får behålla det 😌), utan om att OCKSÅ börja inkludera dig själv i ekvationen. Såsom att lägga märke till den där mikropausen innan du svarar, anpassar dig eller censurerar sig och undra: ”Vad känns sant för mig just nu?”. Och att stå ut med skavet av att inte alltid vara omtyckt, att det inte betyder att du inte är omtyckbar. Bara att alla är inte rätt för dig, precis som du inte (och inte bör vara) rätt för alla.

14/10/2025

13/10/2025

När vi kämpar för att ”bli av med” eller ”stänga ner” olika känslor kollapsar dem till ett stort ångestnystan. Till sist klarar nervsystemet inte hålla emot mer och då utlöses starka kroppsliga påslag, det som vi kallar panikångest. Det kan då vara lätt att tro att vi har ”misslyckats” med att hålla känslorna i schack och därför kämpar vi ännu mer för att stänga ner. I långa stunder kan det kännas som en tomhet, som att vara känslomässigt död, och det kan till och med bli frustrerande när vi märker att vi inte kommer i kontakt med några stunder av glädje eller njutning längre. Eller så är vi rädda även för de känslorna för vi har märkt att alla känslopåslag, även positiva, lätt ”slår över” i ångest. Men sanningen är att ju bättre vi blir på att stänga ner desto mer ökar ångestattackerna. De är en direkt konsekvens av att känslor inte tillåts komma fram - inte att vi inte har tyglat dem tillräckligt.

Det blir en ond spiral. Du känner något ➡️ din kropp minns att känna något brukar leda till ångest ➡️ därför blir du skrämd ➡️ och då ångest bygger på rädsla så leder det till ångest.

🪙 Att förstå hur panikångest bara är andra sidan myntet av (försök till) att komma bort från känslor du upplever som oönskade, är första steget att bryta spiralen.

12/10/2025

I den här 5 min långa videon, där min partner är ute på promenad, delar vi personligt med oss av några resonemang kring känslor och behov. Jag har funderat länge på att posta klipp på oss ibland, då centrala nycklar för trygga relationer som ”kommunikation” och ”sårbarhet”, inte tillför något om vi inte vet hur det faktiskt kan se ut. Om vi ska röra oss från konfliktfyllda eller kyliga relationer till tryggt anknutna är det bra att få någon känsla för vad som kännetecknar dem. Som i det här lilla klippet, när vi står för dem vi är och uppskattar varandra för det, utan att förneka de utmaningar som uppstår ibland. Och vi pratar om dåligt humör och mående som en temperaturmätare för hur vi har det i relationen , istället för som ett problem. 🌡️ Tryggt anknutna relationer är inte på något sätt friktionsfria, men har man ett språk för det som uppstår som gör att man inte fastnar i låsningar utan istället bygger närhet. Det är färdigheter helt enkelt, därav att jag ser relationer som ”verb” (något vi gör).

Förhoppningsvis kan det ge någon insikt till såväl par som känner sig förvirrade kring vad bra kommunikation egentligen är och till individer som känner skam över att de tycker att deras känslor och behov är ”för stora” eller över att de stänger ner.

Det bör tilläggas att min partner inte är terapeut och innehållet applicerar på relationer oavsett könskonstellationer. 🏳️‍🌈

11/10/2025

I mitt förra inlägg skrev jag om miljöer där detta märks, men jag vill nu bredda bilden: det handlar inte om enstaka miljöer, utan om svensk kultur i stort.

Och konsekvenserna av detta märks i terapirummen. Studier visar att i Sverige (och Skandinavien) söker människor i högre grad terapi för känsloavstängdhet och tomhetskänslor samt svårigheter att identifiera eller uttrycka känslor.

Betyder det att svenskar känner mindre? Nej. I en kultur där vi saknar sociala strukturer för att hantera känslor och gemenskaper för att dela känslor betyder det förstås inte att känslor saknas, bara att de undertrycks. För vi är känslovarelser. Vi kan inte ens tänka utan att känna något!

Och priset är högt.
Den sociala ångesten är utbredd: rädslan för att göra fel, trampa snett, verka konstig. För många känns det enklare att inte alls möta andra.
Jag möter ofta människor i terapi som känner sig dränerade efter att ha träffat sin egen familj, för att de tvingas ”spela” så mycket.

Många tror, felaktigt, att de är ensamma om detta.
Att de borde kunna stänga av. Och det som började med social ångest leder till svåra affektfobier, alltså rädslor för sina egna känslor.
Jag har hört klienter säga att de slutat lyssna på musik för att det ”väcker ångest”. De blir, som sig bör, berörda av tonerna, men eftersom känslor är förknippade med föreställningen av något farligt eller fel leder det till ångestpåslag. Så de pendlar mellan två ytterligheter: avstängdhet eller panik.

10/10/2025

Befinner du dig ofta i miljöer som kännas vänliga på ytan, men så fort du yppar något verkligt, smärtsamt eller obekvämt, något som bränner till, så flackar blickarna och orden faller som sten och ignoreras som om de aldrig blivit uttalade? Där den goda stämningen får inte störas? Det är då lätt att tro känna att man har trampat snett, gjort något fel, eller att man är konstig eller orelaterbar för andra. Men det du är med om vittnar snarast om en skör balans och en (felaktig) tro om att det som inte uttalas inte finns. Eller att om vi uttalar hur vi verkligen mår, känner eller tänker riskerar det att skapa problem (som annars kunde sopas under mattan).

Kontaktlösheten du då känner är verklig. Den känns. Att inte bli sedd, att inte få en nyfiken blick riktad mot sig smärtar. Som att skrika under vatten. Som att drunkna framför leende och oförstående blickar. Som att befinna sig i ett rum som en funktion för en spelad gemenskap snaraste än som en verklig individ med känslor och livserfarenheter. Det här är ett av de absolut vanligaste upplevelserna folk söker terapi för. Tron på att något är fel på dem, för att de verkar ”känna för mycket”. Avstängdheten som ideal i den miljö de vistas i och tron på att de själva måste hitta den där känsloavstängningsknappen. Att man inte får känna och ännu mindre behöva andra människor.

Är det dessutom ens egen familj som rör sig i den här ytligheten blir det särskilt graverande. Ett barn som inte blev sedd för hur det mådde, utan kanske bara avfärdad eller tillsagd, utvecklar lätt känselspröt för att ständigt scanna av nya miljöer: ”Får jag plats här?” ”Bryr de sig?”. Men är man omedveten om det, vilket man oftast är, kanske det formuleras som ”Hur måste jag vara för att passa in?” och ”Vad gör jag för fel?”. Och jag vill vara tydlig här: Du är inte galen och inget är fel på dig. Du är bara omgiven av människor som inte är redo att mötas på riktigt.

08/10/2025

Ett gott liv (del 2):

Ett gott liv innebär inte total frihet från smärta. Det gör ont ibland. Att förlora, att misslyckas, att minnas, att glömma, att bli besviken, att bli sårad. Men i ett gott liv kan smärtan bränna utan att vi blir livrädda. Den får göra sitt och då kommer den bete sig som alla andra känslor: Den uppstår, den känns, den klingar av, upphör och *lämnar plats för något annat*. Den talar om för oss att situationen just här och nu kan kännas dålig utan att dra in oss i tankefällor om att vi är dåliga.

Och det är själva skillnaden mellan smärta och lidande.