Leva med lipödem

31/01/2026

En känsla av att passa in.
Att bli mottagen precis som du är.
Att bara få skratta och njuta av livet en stund.

Det är den känslan du alltid bjuds på under lipödemträffar.
Och nu, när du är inbjuden till en träff på självaste Alla hjärtans dag, kan du förvänta dig extra mycket av just den varan. 💛

Platsen för vår Alla hjärtans dag-”dejt” är La Botanica på Mall of Scandinavia i Stockholm. Där väntar en dignande brunch på oss, men eftersom kärlek i olika former naturligtvis är huvudtema för träffen, så börjar vi med en klassisk ”dejtaktivitet”.
Men såklart i lipödem-format. 😃

Den här (hemliga) aktiviteten är inte fysiskt krävande på något vis. Förutom möjligen att en och annan skrattmuskel får jobba lite. ☺️
Det den däremot erbjuder är möjligheten att både få ge och ta emot värme, omtanke och kärlek - från andra, men också från dig själv.

För det är ju det som den här kärlekens dag handlar om. Att visa kärlek.
Och många av oss är superbra på att ge den till andra. Men när det kommer till oss själva… ja, om jag ska vara krass så är vi ofta rent av skitdåliga på det.
Trots att vi egentligen känner en stark och djup längtan efter att känna oss uppskattade och uppvaktade.

Om du känner igen dig i det här – och skulle vilja sätta dig själv främst för en liten stund, ge dig själv en dag i gemenskap och kunna trippa hemåt på små rosa moln av självkärlek 💛
… då kanske den här Alla hjärtans dag-dejten är precis det du behöver.

Du kan läsa mer och boka din plats här:
https://levamedlipodem.se/blogg/alla-hjartans-dag-brunch/

Hur brukar du fira Alla hjärtans dag?
Med partner, familj, vänner – ensam?
Eller inte alls?

28/01/2026

Hej och hå vilken aktivitet det varit i min mailkorg sedan förra veckan, då terapeuter runt om i Sverige precis avslutade sin lipödem-utbildning hos mig.

Jag har blivit fullkomligt överöst av fina ord om Masterclass Lipödem , och det har inte bara gjort mig glad på ett personligt plan.
Det är också ett väldigt tydligt kvitto på exakt hur stort behovet av kunskap om lipödem faktiskt är.

Och du som följt mig ett tag vet ju hur jag fungerar.
När jag ser en kunskapslucka, ett behov som inte möts – då gör jag allt det jag kan för att göra något åt det. Att bygga det som saknas.

Så med så många nöjda deltagare från den första omgången av utbildningen – och flera andra terapeuter som redan hört av sig och varit nyfikna – har jag nu nya mål i sikte.

Jag ska banne mig utbilda varenda kotte i Sverige som i sin yrkesroll, på ett eller annat sätt, möter kvinnor med lipödem. 😄

Är du själv en av dem?
Då ska du kika in här:
https://levamedlipodem.se/masterclass-lipodem-intresse/
och göra en intresseanmälan så kan du hänga på vid nästa utbildningstillfälle och bli ett helt ovärderligt stöd för dina lipödemklienter.

Eller är du den som själv är drabbad och skulle önska gå till en behandlare som har fullständigt insikt i hur det är att leva med lipödem? Skicka gärna länken för intresseanmälan vidare till de eller dem som du tänker skulle ha nytta av fördjupad kunskap.

Nu ska Sverige lipödem-utbildas. Och därmed basta! 😁 💥🔥

21/01/2026

15/01/2026

Tänk dig att bli bemött med full förståelse för allt du tvingats utstå på grund av ditt lipödem och aldrig mer behöva höra att du inbillar dig eller att ”du kanske skulle prova att gå ner i vikt”.

Känns det som en utopi?
Ja, det kan jag ha full förståelse för om det gör eftersom vi i dagens Sverige är långt ifrån den verkligheten. Men vi är många som jobbar för att göra skillnad på det här området och just den här veckan befinner jag mig mitt emellan två föreläsningstillfällen för terapeuter som valt att vilja lära sig mer om lipödem.

Vid det första tillfället utbildade jag om de fysiska aspekterna av lipödem och vid tillfälle två är det de mentala aspekterna som står i fokus. Alltså -vilka konsekvenser det kan få att vara utsatt för den mängd mentala utmaningar som är vardagsmat för oss med lipödem.

Det kan handla om:
– att ständigt behöva förklara - och försvara - sin sjukdom
– att bli misstrodd och anklagad för att inte leva som man säger
- att behöva vara sin egen läkare
- att hantera oro över sjukdomens progression helt på egen hand
- att hela tiden behöva vara beredd på att ta emot glåpord eller stå ut med dömande blickar

Allt detta kan skapa starka känslor av skam och skuld.
Skam över kroppen – för hur den ser ut eller inte fungerar som man önskar. Skuld över att inte orka, inte duga eller inte leva “perfekt”.

Och när skam och skuld får ta plats påverkas livskvaliteten. Det kan begränsa vardagen, relationer och hur fritt man "vågar" leva sitt liv.

Så nu vill jag fråga dig:
Vad är det som är mentalt jobbigt för just dig i ditt liv med lipödem?
Vad önskar du att vården och andra behandlare verkligen förstod om hur det är att leva med lipödem?

Jag ber dig att dela det som känns viktigt för dig. För då kan jag förmedla just din känsla under föreläsningen på tisdag, och din röst kommer bidra till att öka förståelsen och förbättra bemötandet framöver.

Om du inte vill dela dina tankar öppet via en kommentar så skicka gärna ett DM.

08/01/2026

Förvärrade lipödem-symptom efter julen behöver inte betyda att du gjort fel.

Kika igenom bilderna för ett alternativt förhållningssätt och se vilket du väljer att ha med dig framåt. 💛

06/01/2026

Kanske snart behöver ha en madrass och en "kattrass" 😊

Du som också har djur, hur beter sig dem kring IR-madrassen? Får du ha din ifred? 😛

05/01/2026

Om det mesta i ditt liv just nu handlar om hur du så snabbt som möjligt ska bli av med den här obekväma känslan i kroppen, komma i kläderna igen, kunna känna dig fin igen… eller åtminstone ok…

Då vill jag först säga till dig att jag förstår hur det är. Och jag förstår också att det inte hjälper att någon annan säger att den här extra julvikten, svullnaden eller extra stora gropar inte spelar någon roll - att du är värdefull som du är.

För jag minns hur det är att sitta fast i januaripaniken.
Hur det kändes som att mitt värde hade minskat i samma takt som varje kilo eller centimeter hade ökat. Och hur paniken drev mig till att göra nästan vad som helst för att försöka komma tillbaka till där jag hade varit innan jul.

Den här december-baksmällan drabbade mig år efter år - ända tills jag insåg att jag aldrig skulle slippa den så länge jag förde en kamp gentemot min egna kropp.

Att den värsta fienden bodde inuti mig.

Det jag istället behövde göra var att börja se min kropp som min allierade. Som ett vi. Att se till att det som styrde mina januarival var utifrån intentionen att behandla mig själv med varsamhet och omtanke - istället för att låta självhat vara drivkraften.

Så till dig som känner igen dig i att januari år efter år blir en kamp för att ”komma i form” igen så snabbt det bara går - då är det inte kroppen som behöver förändras. Utan sättet som du ser på dig själv.

Och även om det kan kännas som en betydligt svårare uppgift att ändra vad du tycker om dig själv än att försöka ”fixa” kroppen - så lovar jag dig att det kommer göra en betydligt större skillnad på din livskvalité. Inte bara i år utan alla år framöver.

Och ja, jag vet, det kan vara en tuff resa att göra. Kanske tror du att du inte kan, men jag lovar att du kan - med rätt stöd och hjälp. Det är jag själv ett levande bevis på som just nu sitter här med en kropp som är tyngre, större, gropigare och mindre rörlig än innan jul - men utan ett uns av panik i kroppen.

Behöver du hjälp och stöd så finns jag här för dig. Och du, du får gärna dela med dig av om du har januaripanik just nu och hur den ter sig för just dig. 💛

02/01/2026

#2026

31/12/2025

Går du i tankar just nu om att nästa år ska bli en nystart?
Att du ska äta bättre, undvika socker och sådant som kan förvärra ditt lipödem.
Att du ska ta ett nytt grepp om vikten.
Att träningen ska få en självklar plats i vardagen.
Att du ska bli bättre på att använda dina hjälpmedel och göra egenvårdsmassage regelbundet.

Alla de här löftena (eller målen, eller vad du föredrar att kalla dem) kan absolut bidra till bättre hälsa och vara riktigt fina mål för dig.

MEN – och det här är ett stort men – med vilken intention du sätter dem har en avgörande betydelse.

För inte sällan föds nyårslöften ur känslan av att något är fel och att det måste rättas till. Och att lösningen är mer disciplin, hårdare kontroll och att helt enkelt “skärpa sig”.

Problemet med den typen av motivation är att den sällan håller i längden.
Disciplinen sviktar när du har dåliga dagar. Allt i livet går inte att kontrollera - och att försöka är ofta utmattande. Och pressen att hela tiden vara duktig och “sköta dig” tar förr eller senare knäcken på dig.

Nyårslöftena riskerar då att stanna vid just löften – istället för att bli en hållbar del av ditt liv med bättre hälsa (som ju var tanken från början).

Men om du istället släpper pressen, kraven och självkritiken och sätter samma mål utifrån förståelse, värme och vänlighet för dig själv – då får du helt andra förutsättningar att skapa bättre hälsa.*

Och inte minst - när intentionen kommer ur omtanke istället för kritik - då ökar chanserna markant att faktiskt lyckas med dina mål.

Så min uppmaning till dig inför det nya året är enkel:
Skippa nyårslöften som kommer utifrån krav, press eller för att “fixa” det som du tycker är fel.

Sätt dem istället utifrån omsorg om dig själv – för att göra ditt liv lättare, gladare och härligare. 💛

Ett riktigt gott nytt år från mig!

*hälsa: innefattar fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande

29/12/2025

Kanske står du där framför spegeln just nu. Två dagar före nyår....

Letar efter nåt att ha på dig som kan täcka, hålla in, trolla bort lipödemet... och som dessutom måste vara festligt och fint.

Timmarna går. Inget känns bra.
Du börjar fundera på vad alla andra ska ha på sig och att de säkert kommer vara skitsnygga. Olustkänslan växer. Den extra stora julkroppen känns ännu svårare att få nåt att passa på och tankarna börjar snurra kring att du borde skött julmaten bättre.

Allt eftersom plaggen att prova tar slt börjar alternativet att stanna hemma istället kännas lättare. Att slippa försöka klä upp en kropp som ändå inte är fin nog att visas upp...

Allt det här är känslor jag brottats med såååå många år såhär dagarna före nyårsafton. Till och med det året när jag hade den här klänningen på mig.

När jag ser på bilden idag kan jag inte förstå varför. Jag är ju skitfin.🤩

Eller snarare - NU förstår jag varför, men det gjorde jag inte då. För då var jag fylld av skam för min kropp - och livrädd att någon skulle se min lipödemkropp.
Jag gjorde allt jag kunde för att täcka gropar och former och målet var alltid detsamma - att se så smal ut som möjligt.

Idag har jag en betydligt större kropp. Men betydligt mindre problem med nyårskläder. Framförallt för att inget längre behöver täckas eller döljas och för att smal inte längre är ett självklart mål. Jag ser ut som jag gör – och det är okej.
Det som har förändrats mellan då och nu är alltså inte att jag fått någon drömkropp som gjort nyåret lättare. Det är hur jag förhåller mig till min kropp som har förändrats.

Så därför vill jag idag skicka en påminnelse till dig som kämpar med nyårsoutfiten:
✨ Du får synas – även i korta ärmar, tajta plagg, glitter och färg.
✨ Du får ta plats.
✨ Du får stråla.
✨ Du får skimra.

Det är du som är fin. Outfiten förlänger bara din grace. 💛

28/12/2025

Att sluta radera bilder på mig själv där mitt lipödem syntes – och inte bara behålla dem, utan även posta dem på sociala medier – är en av de effektfulla metoder jag använt mig av på min väg mot kroppsacceptans.

Jag hade börjat anamma det här tänket strax efter min lipödemdiagnos. Men när jag bestämde mig för att operera mig blev det plötsligt extra bråttom för jag insåg att jag behövde visa min kropp att den dög innan den troligtvis skulle förändras.

Det var ju den ”gamla” kroppen som hade fått utstå allt hat från mig. Så det var också den som behövde få känna att den fick synas och finnas till.

Ett av sätten jag använde mig av för att visa kroppen just detta var genom hur jag hanterade bilder på mig själv. När bilder dök upp som väckte den där spontana känslan av den måste tas bort, använde jag ett tvärtom-tänk: det är ju precis de delar av mig som jag ägnat hela mitt liv åt att dölja som nu ska få finnas till.

Under en period valde jag därför medvetet ut de bilder där jag tyckte att jag var som ”fulast” - ja, jag säger fulast, för det var så min känsla för kroppen var då - och det var just de bilderna jag delade på sociala medier.

Effekten blev otroligt förlösande. Jag kände mig så fri. Fri från hemligheter, fri från skam. Och det kändes fantastiskt att kunna bekräfta min kropps existens - istället för att fortsätta förneka den.

En av bilderna jag använde i det här “göra tvärtom”-arbetet är den här i inlägget.
Min spontana reaktion var att bilden på min hängande överarm absolut inte fick publiceras någonstans.
Och sen… kom jag på mig själv. Jag hörde vad jag just hade sagt – och mindes vad jag hade lovat mig själv. Det var ju precis den här typen av bilder som skulle få finnas.

När jag tittar på bilden idag ser jag inte ens min arm längre. Jag ser bara ren och skär lycka och livsglädje. Och det sammanfattar mycket av det jag tänker kring kroppsskam: att den inte ska få stå i vägen för att leva våra liv på de sätt som vi önskar.

Hur tänker du? Skulle du också kunna tänka dig att låta bilder du spontant vill ta bort istället få finnas kvar?
Vad tror du att det skulle ge din kropp för känsla – att få finnas till på det sättet?

26/12/2025

Du får syn på bilden som precis tagits på dig och direkt fastnar din blick på allt det du inte tycker om med ditt utseende. Blixtsnabbt säger du att den måste tas bort.

När du ser hur bilden försvinner ner i papperskorgen känns det bättre. Tillfälligt vill säga. På lång sikt så blir effekten tvärtom.

För, tänk dig samma situation men med ombytta roller där det istället är du som tar en bild på en nära vän.
Och när du ser bilden säger du:
“Nej men usch, så DU ser ut. Den där bilden måste vi ta bort.”

Att säga så, rakt upp i ansiktet på någon du tycker om - det känns helt otänkbart, eller hur? För det är hårt. Och det är elakt.

Och den skada en sådan kommentar skulle göra i din vän, den är densamma som sker inom dig när du säger samma sak till dig själv. Och för varje gång detta sker så blir det en allt större påverkan på självkänslan som har så stor betydelse för hela våra liv.

Så idag vill jag påminna dig som ofta gör så här när du ser bilder på dig själv, eller till dig som inte tillåter dig att vara med på bilder över huvudtaget. Foton är inte tänkta att visa perfektion. De är till för att bevara känslor och minnen - både för de som är med på bilderna och för andra.

Och kanske är det till och med i det operfekta som det mest äkta och levande finns?

Så kanske kan du börja smaka lite på känslan av att du är okej precis som du är. Precis som du ser ut. Och att du och din kropp inte behöver raderas bort vare sig från foton eller i verkliga livet.

Bild: Smygfotad Jenny i 20-årsåldern när lipödemet var som värst och jag absolut inte ville vara med på bild.