14/01/2026
Vi är många som just nu bär på sorg, ilska och rädsla.
För vissa av oss är känslorna knutna till ett land, ett folk, en plats långt borta.
För andra handlar det om en känsla av maktlöshet inför lidande, orättvisa eller våld som vi inte kan påverka.
När världen smärtar, på avstånd eller nära, är det vanligt att känna sig splittrad. Att fortsätta sitt vardagsliv samtidigt som något inom en är i uppror.
Det är fullt rimligt att inte veta hur man ska bära både sitt eget liv och det som sker utanför det.
Om du just nu känner dig tung, splittrad eller tom, låt det få vara så.
Du behöver inte förstå allt, du behöver inte formulera det. Ibland är det tillräckligt att erkänna för sig själv att något gör ont.
Jag smärtar inombords för mitt folk i Iran. Jag är ledsen, arg och rädd på samma gång. Jag var 4 år när jag tillsammans med min familj flyttade till Sverige.
Sverige är mitt hem, men mina rötter finns kvar i Iran.
Trots att många av oss levt större delen av våra liv utanför landet finns en stark bundenhet dit.
Så är det ofta för den som tvingats lämna, banden löses inte upp av avstånd.
Kanske just för att det aldrig handlade om ett fritt val. Att tvingas lämna skapar en olöst konflikt i sig, en relation som inte får något avslut. På ett sätt är det landet som lämnat sitt folk.
Samtidigt lever många av oss i trygghet.
Och det är svårt att bära vetskapen om den tryggheten, när så många andra saknar den.
Att fortsätta våra liv här, medan andra lever med rädsla, förlust och våld.
Det är hos dem hjärtat är 💔
Det minsta vi kan göra är att inte vända bort blicken.
