03/11/2025
Jonas kom till terapin med en känsla av att aldrig räcka till.
Utåt sett fungerade allt, familj, jobb, vänner. Men inombords fanns en tyst press om att alltid prestera, alltid vara “på”.
På sikt i terapi började något skifta. När kontrollen släppte kom sorgen fram, sorgen över allt han tvingats hålla ihop, över allt han aldrig fått hjälp med.
Bakom kraven fanns ett barn som en gång lärt sig att bara glada känslor var välkomna. Att ilska, oro och skam gjorde andra obekväma. Han förstod tidigt att de känslorna inte var välkomna, de blev nästan farliga att känna. Så han kvävde de bäst han kunde. Höll de inom sig.
I terapin fick känslorna sakta sakta komma till ytan. Han började förstå att känslorna inte är farliga, att de tillhör, att de gör honom mänsklig. Han fick nya erfarenheter tillsammans med en annan, terapeuten. Han grät utan att någon sa, "tänk positivt". Terapeuten stannade kvar med honom i hans smärta och hans sorg fick ta plats. Det blev inte farligt längre att känna.
Läkningen började inte i förståelsen, utan i upplevelsen av att någon stod kvar,
även när han själv ville fly.
Det är så förändring ofta sker, inte genom att tänka annorlunda, utan genom att känna något nytt tillsammans med någon annan.