02/11/2025
Självmedkänsla på riktigt…eller?
Med mina klienter jobbar jag varje dag för att de ska utveckla självmedkänsla – att lyssna till kroppen och de egna behoven.
Jag tror verkligen på det. Jag är övertygad om att vi skulle ha mycket mindre psykisk och fysisk ohälsa om vi alla tidigt i livet lärde oss att leva på det sättet.
Men…
När det gäller mig själv är jag inte alltid lika bra på att praktisera det jag lär ut.
Genom åren har jag allt för ofta gått till jobbet halvsjuk och satt andras behov före mina egna. Jag vill inte göra mina klienter besvikna, bryta kontinuiteten eller rubba tryggheten.
Jag vill vara den stabila, den konsekventa – den som inte avvisar.
Alliansen är så viktig.
Och om jag är helt ärlig…
Jag är också rädd.
Rädd för att tappa klienter om jag ställer in.
Rädd för att de ska känna sig otrygga eller tänka:
”Hon orkar nog inte med mig.”
Rädd för att mista inkomst (sjukersättning finns ju inte för egenföretagare på samma sätt).
Och rädd för att inte betraktas som stark, seriös och framgångsrik.
När jag ser det såhär blir jag ledsen.
Ledsen över hur jag har behandlat mig själv – år efter år.
Men jag vet varför.
Jag växte upp med psykisk ohälsa, otrygghet, blev mobbad i mellanstadiet och bär på minoritetsstress.
Jag fick inte vara sårbar – varken hemma eller ute i världen.
Det var som att jag behövde vara stark för att överleva.
Och nu står jag här, 53 år gammal, och inser att jag fortfarande inte fullt ut behandlar mig själv med värme och omsorg.
Jag skäms över att jag inte alltid kan leva som jag lär.
Men idag… hände något.
Mellan hostattacker, trötthet och hes röst – mitt i ett videosamtal – kände jag:
”Det får räcka nu.”
Jag bokade av, bokade om och prioriterade min hälsa.
Och vet du vad?
Det gick jättebra.
De flesta klienter visade förståelse och omsorg. Vi hittade nya tider.
(Okej, lite ångest för alla ombokningar – men det fick gå.)
Så varför skriver jag det här?
För att få bekräftelse och stöd, ja – men också för att leva som jag lär.
För att påminna mig (och kanske dig) om att vi inte är ensamma.
Det här är början på en ny fas i mitt liv.
Min ”No bullsh*t”-fas.
Där jag slutar försumma mig själv – så som jag en gång blev försummad.
Jag är värd vila och återhämtning när kroppen säger nej.
Och det är du också!
Mer värme och kärleksfull vila till folket säger jag!❤️