31/10/2019
Veckans 3 snabba kommer från en riktig kämpe, trebarnsmamman Pernilla Nilsson, 38, före detta bröstcancerdrabbad.
Augusti 2018 var Pernilla som många andra mitt i livet. Familjeliv med tre barn, träningen bestod av flertalet marklyft varje dag för att plocka upp kläder ständigt i farten. Pernilla hade precis bytt yrkeskarriär från polis till att jobba inom barnomsorg sedan fem månader när hon en dag upptäckte en knöl i ena armhålan. Först tänkte hon som många andra i hennes ålder att det inte är något men kan vara klokt att undersöka.
I efterhand har jag tänkt att det var min magkänsla som kan ha räddat mig. Väl på vårdcentralen skrev läkaren en remiss för att göra ett ultraljud av armhålan. När svaret kom tillbaka från den undersökningen stod det att "patienten rekommenderas att göra mammografi". Här började jag ana oråd, men tänkte ändå inte att det skulle vara just bröstcancer jag hade fått. Efter mammografi och efterföljande provtagningar, meddelade undersökaren att han tyckte att det såg ut som en bindvävsknuta. Då kände jag ett tillfälligt lugn.
Veckan efter fick jag en kallelse till en läkare på Bröstcentrum. Det stod inget om anledningen. Däremot medföljde papper där jag bland annat skulle fylla i längd och vikt. Jag trodde då att man skulle ta bort den där bindvävsknutan. Några minuter efter att jag hade öppnat kuvertet gick jag in på 1177.se för att läsa min journal och ta reda på anledningen till besöket. Där och då var det som att det blev ett hål i golvet eller att någon drog undan mattan. Det stod: "aggressiv trippelnegativ bröstcancer, spridning till minst en körtel i armhålan, hög delningshastighet, operation beroende på spridning" med mera.
Fem dagar senare satt jag och min man hos läkaren tillsammans med en onkolog. Då fick jag min behandlingsplan. Och nu kommer jag in på det som har genomsyrat hela min resa; humor. För när jag satt där, frågade jag om min bröstcancer kunde bero på alla kanelgifflar jag hade ätit i mitt liv. (Ja jag älskar gifflar). Frågan var ställd som ett skämt, men i det rummet var det nog bara jag som tyckte det var roligt.
Pernillas inställning genom hela resan har varit att det här är en match hon ska vinna. När onkologen sa att hon skulle få en tuff behandling för att han bedömde att hon klarade det, tänkte hon ”wow” vilken komplimang, nu kör vi.
1. Hur har du kunnat träna under cancerbehandlingen och vad har du
kunnat träna?
Jag fick två olika sorters cytostatika, den första Docetaxel var tuffare och träningsnivån bestod av dagliga promenader, ibland cykling när det var som besvärligast i kroppen. Jag hade som mål att gå varje dag vilket jag nästintill gjorde, ”vissa dagar hade jag helt enkelt inte lust”. Annars tillät jag mig att vila en del den perioden.
När jag bytte till den andra sorten EC, kändes det som att jag kom tillbaka till mitt gamla jag. Jag hade inte lika ont i kroppen och jag började träna på gymmet och hoppade studsmatta, efter ett uppehåll på ett halvår. Men jag tränade inte regelbundet, det kanske blev i snitt en gång i veckan. Hungern kom tillbaka! Jag fick galna mat cravings, där jag bara ville ha en särskild rätt. Trots att jag hela tiden hade en känsla av illamående. Men hungern och smaken vann.
2. Du som van motionär vilka fysiska förmågor upplever du har förändrats
mest under behandlingen och är de återställda nu efter?
Den första perioden var jag trött, hade värk i kroppen främst lederna och bäcken vilket troligtvis berodde på sprutorna man tog för att bygga upp de vita blodkropparna. Jag minns särskilt en promenad, för då var benen tunga och det kändes som att jag gick i kola. Jag har ett minne av att jag hade rätt hög puls den promenaden som varade i en 20–25 minuter. Jag kände mig som 80 år.
S*x dagar efter den första dosen cytostatika hade jag värk i bäcken, höft och lår. Klockan var 5:45 när jag satte mig på motionscykeln och när jag satt där och cyklade så försvann värken! Tyvärr kom värken tillbaka efter att jag klivit av men då kunde jag ändå somna om.
De övningar jag inte kan göra nu är "häng-övningar", där jag belastar min vänstra arm. Då sträcker det och drar i ärren. Jag har även märkt att jag inte kan göra armhävningar fullt ut, så de undviker jag. Jag kan göra dem rent fysiskt, men det känns annorlunda i bröstet på ett negativt sätt när jag gjort dem. Jag tycker inte att jag är så begränsad ändå på grund av operationen och axillarutrymning.
Och hur hårt körde jag? Jag tog i hyfsat ändå, tränade då som jag gör idag. Under andra perioden efter bytet av cytostatika kände jag mig direkt stark så som jag var innan operation och behandlingen.
3. Vilken information angående motion/träning fick du inför eller under
behandlingen och hade du önskat mer?
Sjukhuset gav ingen särskild information om träning. Jag såg i ett reportage från Rapport att man hade kommit fram till att hård fysisk träning under cytostatikabehandlingar visade sig göra gott för kroppen. Så med det i bakhuvudet visste jag att träningen inte stjälpte utan hjälpte.
Det är ingen som hjälpt mig med vilka övningar jag har gjort/kunnat göra, inte heller vilka jag inte borde gjort. Kanske för att sjukvården fått bilden att jag kan det där med träning, eller att de helt enkelt inte haft fokus på det, alls, med någon.
Jag vet själv vilka övningar som har varit bra, jag känner tydligt när någon inte känns bra. Så jag har skött all min träning helt själv.
Tack Pernilla som hjälpte oss ge lite inblick i hur det kan vara med aktivitet i samband med cancervård.
/Håll er aktiva
Emelie Haglund Leg. Naprapat
