24/04/2026
Jag tror att alla coacher behöver en coach.
Precis som alla andra 💭
Inte för att vi inte kan vårt jobb, utan för att vi också är människor i ständig utveckling.
Vi blir aldrig “klara”. Och det är just det jag älskar med mitt yrke. Att få fortsätta växa, jobba med mig själv och hela tiden lära nytt för att kunna hjälpa andra med mina erfarenheter och kunskap.
Igår fick jag göra en övning som verkligen berörde mig. Jag fick blunda och berätta vad för bild som dök upp i mitt huvud när jag fick höra orden.
“Jag tror du tappat bort henne på vägen, men hon finns där inne… du har bara kört på lite för hårt”
Bilden som dök upp var en bild jag sett i mammas fotoalbum en gång i tiden.
Jag är kanske två år gammal, står med ett sånt där leksaks stetoskop och lyssnar på mitt och andras hjärtan. Jag är så nyfiken. Sprallig men också allvarlig. Med klarblå ögon som lyser.
Och plötsligt började tårarna rinna.
För jag insåg att det han sa var sant.
Jag har tappat henne lite på vägen.
Den senaste tiden har varit mycket. För att inte gå in på detaljer nu här idag, så kan jag säga: Stress. För lite sömn. Värk. Mental motgång. En bransch som ibland får mig att ifrågasätta varför jag gör det jag gör. Tankar om att inte vara tillräcklig. Relationer som inte varit snälla. Att bli bränd, besviken.
Och någonstans… tappade jag bort en del av mig själv. Det där ljuset. Glädjen. Lättheten.
Men mitt i alla dessa känslor kom också något fint. En påminnelse.
Att hon fortfarande finns där.
Att jag kan välja att hitta tillbaka.
Till nyfikenheten.
Till glädjen.
Till värmen.
Och till mitt varför.
För mitt varför har alltid varit detsamma:
Att hjälpa andra människor.
Det har funnits där från allra första början.
Och det är fortfarande det jag vill göra.
Att lyssna på mitt hjärta och VÅGA göra det som känns rätt är också något jag kommer bli bättre på, igen.
Med det här vill jag säga att det ska vända nu.
Att vi kan välja ljuset och sprida det. ❤️