04/04/2026
Ur 'Livsstilsverktyget' - ett digitalt forskningsbaserat stöd för hälsa från Göteborgs universitet:
En spännande forskningsrapport i Lancet följde 9000 personer under tio år. Av deltagarna som vid starten upplevde låg livsmening avled 29% under studien. Bland dem som upplevde hög livsmening avled 9%. Detta trots att man korrigerat för skillnader i utbildning, ekonomi, levnadsvanor och sjukdomar vid studiens start (Steptoe, Lancet 2014).
En möjlig förklaring kan vara lägre nivåer av kortisol och mindre inflammation hos dem med hög mening, men ännu vet vi väldigt lite om detta. Vi bör därför vara varsamma när vi tolkar fynden. Inte desto mindre framstår livsmening i studie efter studie som central för hälsan.
Varför är det så?
Redan 2004 varnade WHO för att ”samhällsstressen och förlusten av social sammanhållning och andliga värden påverkar sjuklighet och dödlighet” (Rutz, Lancet 2004).
Vi lever i ett land med moderna mediciner och hög medellivslängd. Samtidigt finns en ökande ohälsa med nedstämdhet, ångest, missbruk, och känslor av ensamhet och tomhet. Över en miljon människor tar t ex antidepressiva läkemedel.
Det är intressant att se hur värdeundersökningar, World Value Surveys, visar att många människor i individualistiska samhällen upplever isolering och brist på mening, trots god materiell standard. Den moderna individualismen verkar trots fördelarna i form av frihet och självbestämmande ha gjort att viktiga element för hälsan delvis har förlorats. Som upplevelsen av mening och något utanför oss själva att fästa tillit till.
Paradoxalt nog har vetenskapens framsteg gjort att många slutit sig för de andliga frågorna, trots att en förundran inför helheten som vi aldrig fullt kan greppa är det mest naturliga av allt och även grunden för forskningens nyfikenhet.
Strävan efter rationella, mekanistiska förklaringar har också skapat en tendens att medikalisera den mänskliga tillvaron, att projicera livets upp- och nedgångar på diagnoser och avvikande blodprover.
