09/03/2020
Är barn en ägodel? Debatten är het nu. Det gör ont i mig också att bara behöva ta del av berättelsen om Lilla Hjärtat. Det är sån sorg i alltihop. Det rycker och sliter inom mig, och tänk att det överhuvudtaget kan få hända. Inte ens en förskoleplacering där barnet ger tydliga signaler på att miljö och situation inte är trygg, skulle vara ok. Hur kan en hel livsanknytning hanteras så här? Vari består hakarna?
Mitt och min kollegas examensarbete heter Att skiljas och Tvista om barnen - en fördjupning i skilsmässa, separationsproblematik och myndigheters hantering av detta.
Så vad säga? Jag försöker sortera. Anknytningspsykologin har all anledning att lyftas upp i ljuset på allvar igen och tas på riktig allvar. Barn är ingen ägodel. En förutsättning för att ett barn skall kunna utvecklas och växa upp i trygghet är ju att det barnet får knyta an och att det är pålitligt. Utan den pålitligheten så är det inte möjligt att utvecklas i trygghet. Barnet avgår ju successivt från sin växt. Det är så svårt att höra, att man inte har större säkerhetstänkande om barnet i hanterandet av Det lilla hjärtat. Föräldrarnas omsorgsförmåga och risken för barnet att omplaceras på nytt. Att skapa sätta att bedöma, hur barnet knyter an till sina ev nya vårdnadshavare måste ju få en stor plats.
Att barnet skall ta skada av en omplacering skall, så vitt jag hör rätt, inte vägas in. Det känns helt otroligt. Barnets bästa, barns rättigheter till stabilitet och trygghet, kan inte annat än vara ledstjärnan i dessa så svåra processer.
