05/11/2025
Ett exempel på när detta förhållningssätt nyligen hjälpt mig personligen är när jag fick hjälp med nackspärr som dröjt sig kvar ovanligt länge. För detta sökte jag massage och min massör sa att det inte skulle släppa annat än med kiropraktik. Jag följde rådet - och fick en bonus med behandlingen: att jag inte behandlas som att jag misslyckats.
Som kvinna, som ofta lastas för mina symptom, att allt skylls på stress, och stressen är ett personligt handhavandefel, så är det en sån FRÖJD att mötas av hur min kiropraktor pratar om min nacke. Som om den har ett eget liv, minne, och egen vilja.
Med vänlig blick säger hon ”Din nacke gör motstånd, den blev sur när spänningen släppte, den vill ha kvar sin gamla spänning. Och nu låter vi den vila, nu har vi jobbat nog för idag.” Hon tolkar min kropp till mig, berättar vad hon uppfattar.
Hon menar inte att vi ska låta spänningarna ligga kvar och göra skada, utan att vi behöver jobba med kroppen, inte emot den, i det tempo kroppen klarar av.
Inte en sekund blir jag anklagad för att jag inte ”lyckas” slappna av, när mina axlar dras upp i försvar mot den behandling jag bestämt mig för att de ska få.
Jag är så tacksam för detta bemötande.
Och på ungefär samma sätt - men med andra ord och med andra metoder - möter jag psyket, dess spänningar och upphakningar. Inte som något man kan tvinga bort. Inte som nåt som är ens fel.
Vi behöver ge nervsystemet förutsättningar att släppa de mönster och spänningar som inte tjänar oss. Med respekt för nervsystemets tempo: det har en historia, ett minne, en vilja, en tröghet. Och det är ok.
Vi ska inte låta alla spänningar ligga kvar och göra skada, men vi ska jobba genom samarbete med sinne och kropp, inte skuld och press mot psyket.
Tacksam för de metoder jag arbetar med, som låter mig integrera kroppen i det psykologiska arbetet, där och då det passar.
Och nacken mår bättre! 😊 Och att varken jag eller den inte blir skuldbelagd hjälper - den kullen är jag också beredd att dö på!
