16/01/2023
Ett brev till Josefin de Gregorio,
Det skulle vara så enkelt för mig att börja försvara mig och Föda Utan Rädsla metoden efter din artikel. Det är så mycket jag vill ha sagt och så mycket jag upplever inte stämmer med vad Föda Utan Rädsla står för eller har arbetat med under 20 år. Men jag kommer inte göra det. Jag respekterar din upplevelse och det du känner. I slutändan är det din förlossning och din upplevelse.
Jag kommer istället fokusera på hur din historia kan bli ett stöd för alla de som också upplevt samma sak och ge dem en känsla av att de inte är ensamma i det. Jag väljer att fokusera på den smärta som jag känner i din artikel. Smärta som jag själv har upplevt och som tusentals andra födande också har upplevt. Jag pratar då inte enbart om den smärtan som kommer från själva födandet, utan framförallt den smärtan som kommer från att ha blivit lämnad i ångest, ensamhet och panik.
Varje år blir tusentals födande förlossningsrädda av att föda barn. Det kallas sekundär förlossningsrädsla. Av dessa får upp till tre procent posttraumatiskt stressyndrom. Det vill säga samma diagnos som någon som är i krig eller blir våldtagen får. De flesta var inte rädda innan, de tänker som jag gjorde, det löser sig, barnmorskorna kan ju det här, alla har fött innan mig eller så läser de någon bok som inspiration, såsom Föda Utan rädsla. När sen värkarna slår till känns det för många som om någonting attackerar deras kropp och de hamnar i en automatisk kamp-och flyktrespons. Så var det för mig. Jag blev fullständigt överrumplad och chockad över värkarnas styrka. Framförallt av smärtan. Jag hatade den. Jag hatade min kropp. Jag ville plötsligt inte alls föda barn. Jag blev arg över att ingen berättat för mig hur hemskt det kändes.
Där hade min historia så som din och många andra födandes kunnat sluta. Ingen bok i världen hade hjälpt. För det finns väldigt få som föder helt utan rädsla. Det är bara en boktitel som inte ger hela bilden av hur det är att föda barn. Så som få människor kan säga att livet är helt fritt från emotionell eller fysisk smärta eller rädsla, föder få helt utan rädsla. Det som avgör är det som händer inne i den rädslan. Vem som är där med oss och delar den smärtan, rädslan, sorgen och paniken och aldrig lämnar oss ensamma i den och inte låter ångesten, ensamheten och paniken ta över. Någon som vet vad hen ska göra för att bryta stress och rädsla och guida den födande mot lugn och trygghet. Någon som aldrig överger.
Det är det som avgör allt. Inte hur eller var man föder eller om man tar bedövning eller inte. Bedövning kan vara ett jätteviktigt komplement och hjälpa till och många födande upplever ett enormt stöd av en epiduralbedövning, men man behöver samma stöd även med en bedövning. Forskningen visar att många födande känner sig övergivna när de får sin bedövning och att bedövning inte på något sätt skyddar emot det trauma som kan uppstå. Oavsett ens val av bedövning så behöver man fortsatt stöd och hjälp att hantera värkarna och smärtan.
Jag har behandlat hundratals födande för allvarliga förlossningstrauman. De har fött med och utan bedövning, vaginalt eller haft kejsarsnitt, fött hemma eller på sjukhus, men den gemensamma faktorn för dem alla har varit att de säger samma sak ”rummet var fullt av folk, men jag kände mig helt ensam och övergiven”. Detta beror på att de i rummet oftast inte vet ”hur” man kliver in och guidar och leder bort den födande från rädsla och stress och hur man tillsammans kämpar sig igenom detta, mot lugn och trygghet.
Det är något som för de flesta är helt omöjligt att veta. Många känner bara ”att de inte var så mycket de kunde göra” och många partners upplever detta lika traumatiskt som den födande. Man gör sitt bästa och maktlösheten är för många enorm. Det behövs träning i detta för både personal, partner eller annan stödperson. Det är därför vi har våra profylaxkurser och vår omvårdnadsmodell för vården och det behövs mer personal inne på förlossningsrummen så att de har tid att ge detta stöd.
Mitt arbete handlar om att ingen födande ska föda ensam i panik, stress och rädsla, utan att hon ska känns sig stöttad, sedd, guidad och hjälpt oavsett var eller hur hon väljer att föda. Genom alla sina känslor. Man ska inte klara detta själv eller behöva tro på kroppen eller ens tycka om det. Jag har aldrig slagits mer för mitt liv än när värkarnas kraft slog till i min kropp. Det fanns ingenting i mig som ville göra detta. Men jag var inte ensam. Vi var inte ensamma. Jag blev inte lämnad i dessa känslor. Jag blev ledd och guidad i stunden, i varje värk och genom alla negativa känslor.
Det var det som räddade mig och hjälpte mig jobba med min kropp och inte låta rädslan ta över. Det var först efteråt som jag förstod vad som hade skett om jag hade lämnats ensam i dessa känslor och det trauma det hade skapat. Ett trauma jag tyvärr ser mer och mer och som ökar för varje år. För att detta ska ändras behöver en emotionellt trygg förlossning få samma värde som en medicinskt trygg förlossning. Inte förrän det anses vara en allvarlig komplikation att lämna en födande i känslor som stress, rädsla och panik kommer något att förändras i förlossningsvården.
Jag anser att alla födande och deras partners har rätt till en medicinskt säker förlossning, bedövning om de vill OCH en stärkande upplevelse. Ingen ska behöva uppleva ett emotionellt trauma av att föda barn. Jag vill därför avsluta med att säga hur ledsen jag är att du behövde uppleva detta och hur viktigt det är att belysa detta så att fler kan känna att de inte var ensamma. Tack för att du delade.
Med värme
Susanna Heli
