20/12/2025
Vintersolstånd.
Mörker o ljus hand i hand.
Världen håller andan, natten har sträckt sig till sin yttersta gräns och i dess djupaste mörker föds ett löfte om ljus.
Inte ett ljus som bländar,
utan ett som långsamt, tålmodigt,
börjar minnas sin väg tillbaka.
Samtidigt vilar nymånen osedd på himlen.
En måne utan form, utan krav,
en tyst viskning om början.
Det är tomrummet som inte är tomt,
utan fyllt av möjligheter.
Det som ligger framför oss som ännu inte syns, men redan lever i våra drömmar o visioner.
Snart lämnar vi ytterligare ett år bakom oss.
Allt det som varit – glädjen, sorgen, stegen vi tog och inte tog, allt vi vågade, kämpade för, allt…
får nu vila.
Inget behöver förklaras längre.
Inget behöver bäras med in i nästa år
om det inte längre när oss.
Vi är här nu, vi klarade det, so far, står på tröskeln mellan mörker och ljus.
Mellan det som varit och det som ännu inte fått tagit form.
Året vi kliver in i öppnar sig stilla,
inte som ett löfte om perfektion,
utan som en inbjudan till närvaro, mod och mildhet.
Låt oss gå långsamt.
Låta ljuset komma i sin egen takt.
Plantera våra intentioner i mörk jord
och lita på att de vet hur de ska växa.
I vintersolståndets stillhet
och nymånens tystnad
börjar något nytt.
Inte med ett rop –
utan med ett andetag.
Ta vara på stunden.
