08/09/2024
Jag blir så glad när jag läser att SFBUP's styrelse skriver denna artikel.
För att jag inte ska framstå som en ensidig kritiker mot den egna organisationen jag arbetar inom vill jag bara göra en markering: Vi är ett gäng engagerade och hängivna sjuksköterskor, arbetsterapeuter, specialpedagoger dietister, läkare, psykologer, kuratorer och psykoterapeuter på kliniken där jag själv arbetar. Varje dag går vi till jobbet med ambitionen att göra livet lättare för de barn o familjer vi har kontakt med.
Med det sagt, är det angeläget att vi ställer oss frågan: Vad kan vi göra bättre?
En förhållandevis enkel sak vi kan göra från och med i morgon är att börja erbjuda barn, deras familjer och deras skola behandlande insatser, innan vi gör något annat, när man misstänker ADHD. Barnet och föräldrarna kan som första insats erbjudas psykoedukativa insatser, och om det inte ger tillräckligt god effekt, erbjudas en familjeterapeutisk korrtidsinsats och starta upp ett samarbete med barnets skola. När detta har getts en rimlig tid för att uppnå stabilitet och mer positiva interaktioner mellan barnet och föräldrar och skola kan vi utvärdera. Är detta tillräckligt eller behöver vi steppa upp ett steg på den kliniska stegen: utredning, diagnos och fördjupad bedömning/utvärdering. Därefter ett ställningstagande till ytterligare behandlande insatser eller om farmakologiskt behandling behöver komplettera insatserna.
Problemet jag ser är att vi ofta gör tvärtom. Första steget blir utredning och efter diagnos inleds farmakologiskt behandling. Sen kan det gå flera år utan att någon psykoterapeutisk insats erbjuds. Det anser jag inte är okay.
Trots att Socialstyrelsens nationella riktlinjer rekommenderar tidiga insatser vid ADHD-liknande symtom är det många barn som inte får sådana. Ofta erbjuds de i stället enbart farmakologisk behandling, skriver företrädare för SFBUP apropå resultatet av en färsk enkätundersökning.