Kenn Arvidssons Begravningsbyrå

20/03/2026

🌹 Vi vet aldrig vad som väntar bakom dörren… Del 2.

Ett samtal. Någon har gått bort. Och plötsligt är vi på väg.

Bilen förbereds och packas med det som måste finnas med. Kenn kör som han alltid gör när vi är på väg till någon, lugnt, stadigt och med en tyst värdighet. Men innan dess vet vi ingenting. Varje hämtning är olik den förra. Vi ska möta någon som förlorat en familjemedlem, i ett av de svåraste ögonblicken i livet.

Tankarna går i huvudet. Hur ser det ut? Är det trångt? Trappor? Får vi plats att arbeta?

Kenn märker vad jag tänker och ler lite, sådär som bara han gör.
“Det kommer att gå bra, allt löser sig.”
“Det brukar du alltid säga.”
“Ja… men det är ju sant.”

Och det är inte något han säger för att trösta. Det är något han vet. Efter 25 år sitter det i honom. Hur man för sig. Hur man gör det svåra lite enklare.

Vi vet inte hur många som är där. Inte hur tiden innan har varit. Inte om någon sitter tyst i köket eller om någon håller på att gå sönder. Hur möter man någon i det här?

Efter en stund säger jag:
“Går det med kista?”

Han tittar framåt, tänker, men utan att göra det till något stort.
“Går det, så gör vi det.”

Det är där vi alltid börjar. Vi har alltid bår med oss också. Men kan vi kistlägga direkt i hemmet, så gör vi det. För deras skull. För att de får vara med. För att det inte bara ska bli att vi kommer och hämtar någon på bår och försvinner.

Många tror att det är så man gör. Hämtar på bår. De vet inte hur det annars går till.

Här i Ulricehamn innebär det annars två transporter. Först till Borås. Sedan hem igen. Och en annan dag samma resa igen för att hämta i kista och köra tillbaka.

Samma väg en gång till. Sju–åtta mil extra. Två transporter. Två kostnader för dödsboet.

Det är inget konstigt. Det är bara så systemet är uppbyggt. Vi får inte ställa på bår utan kista i Ulricehamn, vilket vi egentligen tycker borde ändras. Men vi har aldrig riktigt kunnat göra det så utan att tänka på vad det innebär för de som står kvar i hallen när vi åker.

“Kan vi göra det i ett steg, hemma hos dem, så gör vi det,” säger Kenn. “Vi gör det enkelt.''

Och det är så självklart för honom. Vi vill inte lägga till sådant som inte behövs. Inte göra det större, krångligare eller dyrare än det redan är. För oss handlar det inte om att göra mer, utan om att göra rätt.

Vi är ett litet familjeföretag. Vi jobbar tillsammans, möter människor tillsammans, bär det här tillsammans. Det här är inget vi går till. Det är något vi lever i dygnet runt.

Vi kör upp framför huset och stänger av motorn. Sitter kvar en liten stund, som vi alltid gör. Ett tyst andetag innan vi går ur.

Kenn kliver ur först. Jag efter. Han står en sekund och ser på huset, på vägen fram, på marken.
“Lite snett,” säger jag.
“Ja,” säger han lugnt. “Men det går.”

Vi går fram till dörren och de öppnar nästan direkt. Jag ser det i ögonen. Oro, chock, sorg. Men de har valt oss, och det betyder något.

Vi går in, tar av oss skorna, försöker känna in.
“Var det väntat…?” frågar Kenn lugnt.

De börjar berätta. Först försiktigt, sedan mer. Om sjukdom, om de sista dagarna, om hur det blev. Vi lyssnar. Avbryter inte. Låter det få ta tid.

Efter en stund frågar han:
“Hur var han… som person?”

Och där händer något. Rösterna förändras. Det kommer värme in i rummet. Det är där vi börjar. Med människan, inte med det praktiska.

När vi går vidare in i rummet har något landat lite. Kenn ser på utrymmet, på sängen, planerar i tanken hur allt ska få plats. Det tar bara några sekunder.
“Det går,” säger han.

Han vänder sig till familjen, lugnt, tryggt.
“Vi går ut och hämtar kistan nu. Har ni valt kläder han ska ha på sig?”

Vi går ut till bilen, hämtar det vi behöver och går tillbaka in. Under tiden brukar de anhöriga ta en stund med den avlidne igen. Det blir flera små avsked.

När vi kommer in möter de oss på ett annat sätt. De vet vilka vi är nu. Inte genom vad vi sagt, utan genom hur vi varit.

Kenn stannar upp i dörren.
“Är ni redo att vi börjar?”

De nickar.
“Ja… nu är vi redo.”

Och det är först då vi börjar.

Lugnt. Värdigt. Tillsammans.

Vi går in till den avlidne och kistläggning börjar. ❤️

(Det berättar vi om i nästa inlägg. Del 3.)

/Kenn & Susanna

Kenn Arvidssons Begravningsbyrå
Järngatan 14 (vid ICA-tornets takparkering)
Ulricehamn
0321-165 00

12/03/2026

🌹 När någon dör hemma – vad händer egentligen då?

Det är något många undrar men nästan ingen frågar.

-Man vet att någon kommer och hämtar den som har avlidit hemma.

Men hur går det egentligen till?

Telefonen ringer hos oss. Vilken dag o vilken tid på dygnet det än är.

Kenn svarar. Hans redan inkännande tonfall blir varmt. Han frågar lugnande. Han försöker förstå om det var väntat. Han känner in. Får efter många frågor en bild av det som skett. Lyssnar. Den chockade i luren slappnar av. De samtalar.

Ibland går det fort.

Ibland tar det en lång stund.

Kenn låter den som ringer prata färdigt. Det får ta den tid det tar.

Efter en stund börjar de praktiska sakerna komma fram. Har läkaren varit där? Var personen finns. Hur ser bostaden ut. På vilken våning finns den avlidne/a?

Till slt ligger en adress nedskriven på bordet.

“Vi kommer”, säger Kenn.

Sedan börjar nästa del.

Vi går ut till bilen. Kistan lyfts fram. (Vi hämtar gärna i kista istället för på en bår, vilket vi känner är värdigare, om det går.)

Den är nästan två meter lång och väger runt trettio kilo redan innan någon ligger i den.

Kistvagn, ramper,svepdäkt etc och papper ska med. Allt ska ligga rätt. Bilen ska vara tankad, isfri och fullt redo för färden.

När bakluckan stängs efter vi lastat in allt,
-vet vi egentligen aldrig hur det kommer att se ut när vi kommer fram.

För människor avlider överallt.

I små trånga lägenheter.
I gamla hus.
I sovrum där sängen står inklämd mellan väggar.
På loft.
Utan infarter.

Och det är där nästa del av arbetet börjar.

(Del 2 i nytt inlägg)

10/03/2026

10/03/2026

🌹 “Hur skulle vi nu lösa detta?! Vi hade lovade något mitt i Vintern. -Jo vi ska berätta...''

Lingon.
Mitt i vintern. 😯

Frågande såg vi på varandra nästan samtidigt med lite lätt fladder i magen.

Allt hade egentligen börjat ganska enkelt. Den första tanken från familjen var att inte ha någon ceremoni alls. Bara en stilla urnsättning, i lugn och ro.

Men när vi sitter ner i vårt lilla hemtrevliga gårdshus så kommer minnena fram. Berättelserna. En älskad människa växer fram, framför oss.

En bild av ett långt liv väldigt nära naturen. Där skogen alltid haft en alldeles ärskild plats. Stigar mellan tallar och granar. Blicken fast ner mot marken där det åtrådda lingonriset bredde ut sig under träden.

-Och dessa innerligt älskade lingon.

Inte bara att plocka dem – utan gärna att ge bort dem.

I hinkar och lådor, men ofta I form av knutna Buketter med lingonris, kvistar med blad och röda vackra lingon, -räckta till människor runtomkring ibland nära o kära, istället för blommor! Så genialt!

En så otroligt vacker gåva från skogen! Vi hade aldrig hört det innan och blev så berörda.

Under samtalet kom också något annat fram, något som kändes viktigt.

Sol och värme, för det var just vår sommar och ljus som var så älskat.

Det var då tanken började ta form. Om det nu ändå skulle bli en stund inomhus var Vistasalen perfekt, en mjuk sal med ljus och känsla av varm natur och enkelhet. Inga blommor utan istället skulle skogen få komma in i salen. Bärplockare. Lingon.

Lite skog i Vistasalen.

Och där, mitt i samtalet, kom något självklart!

-Lingon. Det ordnar vi!

Vi arbetar ofta såhär. Lyssnar in. Och bestämmer oss för att vi ordnar vad önskemålet än är. Vi arbetar inte som stora byråer där varje uppdrag klockas. Vi låter allt måla ut sig till en bild som vi sen försöker förmedla i ett sista avsked.

Så.

Lingonris går att hitta i skogen. Men lingonris utan BÄR är inte speciellt kul.

Dessutom hade vintern hållit kvar sitt grepp länge. Så att ens få fram något under kunde bli spännande. Bara veckan innan hade nästan en halv meter snö legat över markerna. När de första samtalen hölls var skogen fortfarande helt vit.

Men så, nästan som på beställning, töade snön bort bara några dagar före ceremonin.

Skogsmarken kom fram igen.

Lingonris hittades till slut. Gröna kvistar, små blad.

Men bären saknades. Vi funderade länge och frågade runt efter bär på kvist, men vi hittade inget.

Så började letandet i lådor och små gömmor där saker sparats genom åren. Och ni som känner oss vet att på gården finns det lite, - både stort och smått. Efter mycket letande dök något självklart upp som kunde få föreställa lingon.

Resten hämtade vi i skogen.

Kottar. Tallris. Mossa. Grenar. Blad. Grankvistar. Barr som fortfarande bar doften av skog. (Vi har en fin granne som nyss tagit ned skog så där är fritt fram att plocka kvistar på marken.)

Sakta började en liten bit naturskulptur ta form inuti huvudet.

Begravningsdagen hände något annat helt otroligt. Som från ingenstans var det vår med 10' varmt och sol och ljuset föll varmt över landskapet.

När vi satte oss i begravningsbilen och fyllt bilen med rekvisita -hörde vi det! Det för oss finaste vårtecknen. Ett par tranor kom flygande och cirklade i en båge och tranans eget rop hördes för första gången detta året!

Tranorna.

Årets första. Helt otroligt!

När allt stod färdigt i Vistasalen föll solen in genom fönstren. Det blev ett stycke lingon-skog som urnan med stoft fick stå i, en sista gång. Med solen värmande.

En fin enkel stund. Inte så lång. Inte så mycket musik.
Men den kändes så hemma. Så vacker. Ett farväl som kändes helt, helt rätt.

Men det är sådana här ögonblick som får oss att stanna upp en liten stund
-och undra...

Om någon är med och ordnar lite i det tysta.

För sådant här händer faktiskt oftare än man tror.
Känner du igen sådana här små märkliga ögonblick vid ett farväl?!

/Kenn & Susanna
Ps) Det blev väl inte så illa våra "lingon"? 🙂 Ds)

06/03/2026

🌹Då hälsar vi årets första tranor välkomna till Gärdet, Ulricehamn

04/03/2026

Ibland står man bara där.

På en kyrkogård.
Med ryggen mot världen en stund.

Sorgen är märklig.
Den kan komma när man minst anar det.

En låt.
En plats.
En doft i luften.

Och plötsligt är någon man älskar väldigt nära igen –
fast de inte längre finns här.

Niko pratade häromdagen om sin pappa.
Om hur vissa dagar känns helt vanliga,
och andra dagar kommer minnet tillbaka så starkt.

Så är sorg.

Den går inte över.
Men den förändras.

På en begravningsbyrå möter vi det varje vecka.
Människor som bär minnen, saknad och kärlek.

Och mitt i allt det svåra finns också något fint:

Att någon har varit så älskad
att de fortfarande saknas.

⸻

Kenn Arvidssons Begravningsbyrå

13/02/2026

🌹Förra veckan kom en familj till oss som inte visste om det ens var möjligt att gravsätta sin mamma här. Hon avled plötsligt och var inte ens 50 år.

Hon hade bott i Sverige i många år men var var EU-medborgare och hade inte betalt in begravningsavgift. Hennes man hade däremot arbetat här idogt i 12 år.

Det innebar att hon inte kunde gravsättas här utan en kostnad på ca 37 000 kronor.

Det var inget alternativ.

De unga döttrarna förlitade sig helt på att vi skulle hjälpa dem att ge deras mamma en värdig begravning. Kommunen kan i vissa fall gå in med bistånd, men det krävs många intyg och är inte en självklarhet. Vi visste inte ens om de skulle vara möjligt.

Vi lovade att göra allt vi kunde -även om det innebar att vi själva fick ta kostnaderna.

Så vi började ringa. Och ringa. Och ringa igen. För att få klarhet i vad som gällde -både hos kyrkan och enligt lagen.

Tillsammans med kyrkan hittade vi till slt en lösning i Finnekumla. Där fanns en kistminneslund där gravsättningen kostade under 1 500 kronor.

Avskedet hölls i Vistasalen, kyrkans lokal för dem som inte tillhör Svenska Kyrkan. Ljusen var tända. Blommorna var gjorda så som de gör i familjens hemland (tack Steinstö Trädgård). Musiken var på deras eget språk. Den fick vi via en troende landsman de kände från en annan ort - och den fanns inte bland våra vanliga musikkanaler. Men skam den som ger sig.

Begravningsceremonin hölls utan kostnad av en pensionerad präst som familjen kände sedan tidigare.

Han hade skrivit ner sitt tal på deras språk och delade ut små blad så alla kunde följa med när han talade på svenska. Det var hans idé och det blev som fint var väldigt bra.

När minnesstunden var över satte vi flaggor på begravningsbilen och åkte i procession genom snö och kyla och glashala vägar 2,5 mil till Finnekumla kyrkogård.

Där sänktes kistan. Blommor lades. Välsignelsen gavs. Alla fick säga adjö.

Vi tog ett tårfyllt avsked av familjen. Gester och ögon säger mer än ord.

När allt var över togs den här bilden.

Vårt arbete är inte alltid rakt och enkelt. Ibland kräver det tålamod, samtal, fantasi, kreativitet och att man inte ger upp.

Vi gör det för att varje människa ska få ett värdigt avsked.

Det är därför vi finns. ❤️

-Alla ska få en värdig begravning.

Vi gör det vi kan. Alltid!

Kenn & Susanna
Kenn Arvidssons Begravningsbyrå

12/02/2026

🌹Din lokala byrå med egen personlig erfarenhet med över 25 år i yrket. En väldigt personlig, helt fristående byrå mitt i Ulricehamn. Vi finns här för dig på det bästa sätt vi kan i vårt begravningshem, där vi skapar ett sista avsked som ni önskar. Med värme, erfarenhet och enkelhet. Vill du mötas person till person och inte stor begravningsbyrå så är vi rätt val. Vi har vår lokal i röda gårdshuset vid ICA- tornets tak. Ring oss på 0321-165 00. www.kabegravningsbyra.se
- Vi gör fria hembesök runt Ulricehamn, Borås, Jkpg o Tranemo.

09/02/2026

🌹Vi söker folk som spelar eller sjunger

Vi vill gärna komma i kontakt med personer i Ulricehamn med omnejd som spelar eller sjunger.
Det kan vara sång, piano, gitarr, saxofon, trumpet – ensam, två tillsammans eller något litet band.

Det handlar om att spela/sjunga vid begravningar/minnesstunder. Lugnt, värdigt och personligt.

Och det viktigaste:
du behöver inte vara etablerad eller ”duktig”.
Vi letar lika mycket efter dig som kanske mest spelat hemma, som inte riktigt vågat ta steget fullt ut ännu, eller som vill känna efter om det här kan vara något för dig.
Vi tycker om det småskaliga och vill gärna ge plats åt dem som är på väg fram.

Känner du att det här kan passa – eller känner du någon?
Skicka ett sms med namn och vad du spelar/sjunger.

SMS 0733-640 650
Mail info@kabegravningsbyra.se

/ Kenn & Susanna, Liljans / Kenn Arvidssons Begravningsbyrå 🌹DELA GÄRNA!

06/02/2026

🌹När livet faller isär

Ibland dör någon så plötsligt att livet inte hinner med.
Som om golvet öppnar sig – och allt faller ner i ett mörkt schakt.

Man landar bland bitar av sig själv.
Vet inte vem man är.
Vet inte vad som är upp eller ner.

I de stunderna handlar vårt arbete inte om ceremonier, musik eller blommor.

Det handlar om att varsamt hålla ihop det som gått sönder.
Att reda det praktiska när tanken inte bär.
Att finnas kvar när tacksamheten nästan gör ont.

Vi har inga löpande band.
Inga standardlösningar. Ingen tidspress.

För oss blir det personligt – varje gång.

Det är ett privilegium att få stå där när människor är som mest sköra.
Och att få hjälpa dem en liten bit, tills de orkar stå själva igen.

Det är en så fin gåva att få hjälpa någon vars liv gått i kras.

Vi har båda själva känt djup sorg och varit där när allt rasar, därför känns det så fint att få lotsa andra i detta.

Om ni visste vilket fint arbete vi har och all den kärlek vi möter. ❤️ Det gör vår liv värdefullt.

Kenn & Susanna

05/02/2026

🌹-Ibland blir man lite extra berörd av sitt arbete.

Häromdagen hade vi ett samtal med en man som kom till oss för att han behövde en borgerlig officiant. Begravningen i sig var redan gjord, allt praktiskt ordnat. Han behövde egentligen bara den sista biten.
Efter en stund sa han: “När jag kom uppför gränden kände jag bara att jag ville stanna. Det känns som att komma hem här.”
Han pratade om hur trivsamt det var, hur familjärt det kändes, och sa att han undrade varför inte alla kommer till oss, så lugnt och ”hemma”. Sånt stannar kvar.

Sen var vi på en hämtning. Tre unga människor på äldreboendet i 20-årsåldern frågade om de fick hjälpa till. De hade knappt sett en avliden förut. De följde med, tittade, frågade. Nyfikna, lite skräckslagna – men respektfulla. På någon minut var det som om något landade hos dem. Det var fint att se.

Det blev en sån där dag som påminner oss om varför vi gör det här.
Att det inte alltid handlar om det stora eller märkvärdiga, utan om bemötande, lugn och hur det känns när man kliver in genom dörren.

Och att det faktiskt räcker ganska långt.

Kenn & Susanna