01/07/2025
I nära relationer – särskilt i kärlek – bär vi ofta på en föreställning om att det ska vara lätt att prata. Att närheten i sig ska göra det enkelt att uttrycka vad vi känner. Men många gånger sker det motsatta: ju mer någon betyder för oss, desto svårare blir det att säga det som verkligen gör ont.
Så vi säger:
"Det är inget."
"Jag är bara trött."
"Vi kan prata om det sen."
Vi byter ämne. Vi låtsas som om allt är som vanligt.
Men inuti pågår något helt annat.
I själva verket kanske vi är sårade, förvirrade eller besvikna. Vi kanske bär på känslor av att inte bli sedda, inte bli förstådda, inte riktigt vågade. Men rädslan för att skapa konflikt, för att bli avvisad, för att förstöra stämningen – gör att vi väljer tystnad eller ytlighet.
Det är ett skydd. En strategi vi ofta lärt oss tidigt: "Säg inte för mycket. Var inte för känslig. Håll ihop."
Men i en vuxen kärleksrelation leder den strategin till inre ensamhet, trots yttre närhet. Man delar vardag, hem, kanske till och med kropp – men inte känslolivet.
Och så kommer frustrationen. Känslan av att något saknas, trots att relationen "fungerar". Man kan inte sätta fingret på det, men det skaver. Avståndet växer, långsamt och tyst.
