05/05/2026
Det här kanske kommer som en överraskning från en psykolog, men jag hävdar att om vi bråkar mycket är det INTE kommunikationen vi behöver träna på - utan vi behöver träna på att vara sårbara med den vi älskar.
Par som kommer till mig har ofta fastnat i en destruktiv cykel. De försöker hålla ihop, trycka undan sina känslor, tränar på att uttrycka sig sakligt och att lösa saker utan att blanda in sina känslor.
Det vi gör i terapin är tvärtom. Vi blandar in känslorna. Ser varför det blir så oerhört smärtsamt med missade tider, att partnern inte står upp för en gentemot svärmor, att hen har en för känslomässigt nära relation med en kollega mm.
Vi tvingar ingen. Vi straffar ingen. Vi säger inte att någon är dålig. Sätter inte stämplar.
Vi hjälps åt att släppa fram de sårade känslorna på ett tryggt sätt. Och när båda kan se varandras mest sårbara jag, förstå varför vissa saker blir så enormt smärtsamma så är det som att något lägger sig. En genuin förståelse och empati växer fram. En kärlek som stärks av att ha sett varandras mest utsatta, ledsna, förtvivlade jag och finnas där för varandra i det.
Och där sker magin. När båda vågar visa sitt sårade jag utan att fäktas eller anklaga så går det att möta varandra. Bli trygga med varandra. Och plöstligt upphör behovet av att bekämpa varandra när något jobbigt uppstår i relationen. För båda är trygga med att de är på samma sida. Att de vill lösa problemen. Inte är på väg att lämna varandra.
Och då löser sig kommunikationen av sig själv.
Det här är mitt sista inlägg i serien “Varför vi bråkar - på riktigt".
Kommentera gärna med vad du skulle önska för kommande relationstema!
