29/10/2025
Du känner dig sviken.
Av precis alla runt dig.
”Var snäll mot mig”, vill du skrika.
Men ingen hör.
Alla ser mest till sig själva.
Inte ens du ser till dig själv.
Att ständigt bli utnyttjad, trampad på tårna och tillåta det, det gör något med en. Det är som att du hela tiden räknar med att de ska ske och att du blir fylld av obehag när det inte gör det.
Att bli utsatt, utnyttjad, det hör till din vardag och du inser, försent, att det inte är någon annans fel än ditt eget.
Du blir arg på dig själv för att du inte lyckats försvara dig själv, för att du har tillåtit dig själv att bli misshandlad på så många olika sätt att du inte ens registrerar när det sker längre.
Att någon trampar dig på tårna eller äter upp all din luft ser du som en självklarhet. ”Ta du min syrgasmask, jag behöver den inte själv, jag klarar mig på resterna som blir över”.
”Gå du före mig, jag kan vänta, ta du först, jag överlever”.
Ge, ge och ge. Förvänta dig inte det minsta tillbaks.
Sanningen ligger inristad djupt i ditt hjärta och har funnits med dig så länge du kan minnas.
Nu ligger du där på golvet, blåslagen, nedstampad, med ett stort hål i magen.
Ingen ser.
För du är osynlig för omgivningen fram tills den dagen någon behöver dig, igen...
Någon sträcker ut sin hand,
inte för att hjälpa dig utan för att de önskar hjälp av dig.
Du tar den, för det är det enda du vet. Det är den enda gången du får synas, behövas, får finnas…
Så kanske behöver du dem, på samma sätt som de behöver dig?
Du reser dig igen. Håller hårt i handen som du vet kommer skada dig.
”Var snäll mot mig”, skriker du.
Men ingen lyssnar, allra minst du själv❤️
