27/02/2026
Det kom till mig så tydligt när jag stod och hängde upp tvätt.
Jag är nöjd. Jag söker inte längre.
Det finns det här uttrycket av att vara en sökande själ. Jag själv har varit väldigt sökande och tidigare gillat att sätta den benämningen på mig. Jag har sökt efter svar, meningen med livet, mitt kall, sökt och sökt och sökt.
När jag hängde upp tvätten så trillade känslan in. Jag söker inte efter så mycket svar, revolutionerande upplevelser eller sammanhang längre.
Jag insåg på ett djupare plan att jag är nöjd med den jag är idag och det liv jag har. Jag kan vila i det.
Något jag aldrig kunnat gjort tidigare.
Min personliga syn på sökandet är att det är en form av flykt från någonting vi inte är nöjda med i oss själva eller i vårt liv. Vi söker efter någonting som ska fylla upp den delen som skaver i oss.
Så istället för att möta det som skaver inom oss söker vi efter yttre svar. Vi kanske söker oss till en viss grupp av människor, en viss identitet. Vi kanske söker efter någon att skuldbelägga. "Dem" är ett välkänt uttryck. "Dem" vill att vi ska må dåligt. "Dem" förgiftar vår planet.
Vilka är "Dem"?
Jag tänker att det ju är vi. Vi alla som delar den här planeten. Vissa har mer makt och pengar och kan ställa till med större skada än andra, men "dem" är ändå vi.
Det är mycket lättare att vara sökande, att leta utanför. Men de riktiga svaren hittar vi inom oss själva och det vi inser när vi letar efter alla svar inom oss själva är att vi egentligen inte behöver några svar alls.
Livet kan få ske och vi kan följa med det, grundade i oss själva.
Fortsatt med en nyfikenhet och vilja att lära men det är enligt mig något helt annat!
