15/06/2025
Mod känns sällan som mod.
Jag vet inte hur det ser ut för dig. Men jag vet hur det känns i mig, varje gång jag står inför något som betyder något på riktigt.
Det kan vara ett samtal jag vet att jag måste ta. Ett nej jag behöver säga högt. Eller ett ja som skrämmer livet ur mig, men som ändå känns sant.
Och nästan alltid… känns det inte modigt.
Det känns som hjärtklappning.
Som att benen darrar lite.
Som att rösten fastnar i halsen och jag börjar tvivla på om det jag känner verkligen är rimligt. Om jag får ta plats. Får känna såhär. Får välja något annat.
Ibland tänker jag att det hade varit enklare om mod kom med klarhet och styrka – som i filmerna.
Men i verkligheten är mod ofta stillsamt.
Osäkert. Tyst. Skört.
Men det är ändå mod.
För varje gång jag trotsar den där impulsen att backa, be om ursäkt för min längtan eller lägga band på mig – då händer något.
Det är som att jag repar en liten reva i det gamla mönstret. Och ur revan sipprar något nytt in. Något som känns mer sant.
Och ibland… ibland är det bara en viskning.
En inre röst som säger:
”Jag vet att det är läskigt, men vi gör det ändå.”
Att leva sant kräver inte att du är modig hela tiden.
Det kräver bara att du lyssnar – och vågar följa det som känns levande.
Trots rädslan.
Trots tvivlet.
Trots hjärtklappningen.
Så nästa gång du står där – osäker, sårbar, med ett beslut som viskar i bröstet – kanske du kan lägga en hand på hjärtat och viska tillbaka:
”Jag vet att det inte känns som mod just nu. Men jag ser dig. Och jag går med dig.”
För det är det vi gör.
Vi går med oss själva.
Steg för steg.
Skakande ben och allt.
Det är så vi förändrar våra liv.
Inte med stora gester.
Utan med närvaro, medkänsla och det lilla, stilla modet som ingen annan ser – men som förändrar allt.
Känner du igen dig?
Spara som en påminnelse för de där dagarna när det känns extra mycket.
Dela gärna med någon som också behöver en vänlig röst just nu.
Allt är väl!
