16/03/2026
Sorgen tar sin egen tid,
den går inte att skynda på.
Den vandrar långsamt genom oss,
som en stilla skugga
efter det som en gång var.
Det som har hänt
måste få landa,
sjunka in i hjärtats djup.
Och tiden det tar
är aldrig densamma för två.
Sorgen har många ansikten.
Någon orkar knappt stiga upp ur sängen,
någon annan fyller dagarna
för att inte stanna upp.
Någon gråter
tills tårarna nästan tar slut,
någon bär allt i tystnad
utan en enda droppe.
Men inget är fel,
inget är mer rätt än något annat.
Vi bär förlusten
på våra egna sätt.
Med tiden förändras sorgen.
Den blir inte borta,
men den flyttar sig i hjärtat.
Saknaden efter den vi älskat
stannar kvar,
som ett eko av närhet,
som ett stilla minne.
Och en dag märker vi,
försiktigt, nästan oväntat,
att det går
att leva vidare
med sorgen vid vår sida.